Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
113
tände herbariematerialet. Högst få växtark i samlingarna från hans tid sakna någon
anteckning af hans hand, igenkännlig på den stora, spärrade, något stela stilen. Han
synes hafva sökt hålla växtbestämningarna i fulländad ordning och noga följa
fytogra-fiens framsteg. De äldre samlingar, som förvärfvades, reviderade och bestämde ban.
Dessutom antecknade han gärna på hvarje ark dess ursprung och angaf med ledning
af handstilen, hvem som skrifvit namnet m. m. på ark eller etiketter. Han har
därigenom gjort senare forskningar en god tjänst, ty det skulle eljest i många fall varit
omöjligt att numera säkert afgöra, hvem en samling tillhört och hvar växten insamlats.
Sitt nit om museet visade ban äfven genom att där inlägga instruktiva exemplar af
odlade arter. Det omtalas också, att han ej försummade att af yngre botaniska resande
påtinga bidrag till herbariet och att hans lugna välvilja kunde förbytas i klander, om
de ej motsvarade hans förväntningar.
Om den tidens museigöromål ej kunna hafva känts som en alltför tung
arbetsbörda, så hade Wikström en betungande uppgift i de årligen på Akademiens
»befallning» afgifna »Öfversigterna af botaniska arbeten och upptäckter» från år 1821, från
och med 1826 benämnda »Årsberättelser om Framstegen uti botanik». Lärorika och
läsvärda som de äro genom Wikströms beläsenhet och noggrannhet, öfversattes ett par
årgångar till tyskan och äro ännu af stor nytta för vetenskapen. I en tysk recension (uti »Isis»
1830) af årsberättelsen för 1825 (öfversatt till tyska af Joh. Muller) kallas denna »en
förträfflig öfversigt och ger anledning till följande loford: »Man måste göra svenskarna
den rättvisan, att de förstå att med kraft och mycken tidsuppoffring upprätthålla sitt
lands naturhistoriska ära. I deras land råder en liflig rörelse i de naturhistoriska
facken, öfver hvilka Linnés ande sväfvar, glad och verksam». Omsider blef dock detta
arbete mycket mödosamt för Wikström och hinderligt för hans egen forskning, såsom
han själf skall med beklagande hafva framhållit. Uppgiftens växande kraf inser man
däraf, att hans årsredogörelse slutligen utkom flera år efter det år som han refererade.
Han medhann därför inga andra större botaniska arbeten än första delen af
Stockholms Flora (1840), ett lika grundligt som omfångsrikt arbete.
Nils Johan Andersson. Efter Wikströms frånfälle valdes samma år (1856) till
hans efterträdare en af landets yngre och mest verksamma tlorister, förutvarande
docenten i botanik i Uppsala (sedan 1846) och sedan 1855 botanices-adjunkten i Lund, d:r
N. J. Andersson, både inom den vetenskapliga världen och för allmänheten mest känd
som deltagare i fregatten Eugenies världsomsegling 1851—53. Han hade redan 1853
utgifvit ett första resultat af denna färd, »Om Galapagosöarnas vegetation*, och äfven
redogjort för Eugenie-expeditionen i det populära arbetet »En verldsomsegling skildrad
i bref» (1853—54).
Andersson var född i Gärdserums socken af Kalmar län den 20 febr. 1821 och
var således vid sin utnämning blott 35 år gammal. I flera afseenden var ban särdeles
lämplig som museiföreståndare. Han var verksam och liflig, mångfrestande, idérik och
sällskaplig. Han hade äfven på ett framstående sätt behandlat vissa större grupper af
Riksmuseets historia. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
