Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Peter d. store och hans eröfringspolitik. Ryssland för öfvervikten i östra Europa. Karl XII:s krig med Peter d. store och August II. Östersjöprovinserna komma under Ryssland. Finland eröfras och ödelägges af ryssarne. Peter d. stores s. k. testamente.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
civilisera sitt folk, hvars föregående kulturståndpunkt han djupt
föraktade; men härvid utgick han ej från historiska förutsättningar,
utan tvang undersåtarne att rätta sig efter utländska mönster. Han
handlade ej af kärlek till folket, hvars läge han mindre tänkte att
förbättra, utan för att kunna såsom herskare öfver ett europeiseradt
folk träda upp som verldseröfrare och bli erkänd som europé. Han
frågade ej efter sina undersåtars önskningar eller seder och bruk
— tvärtom — utan genomförde såsom en barbarisk herskare
gentemot ett trälbundet folk allt hvad han ansåg lämpligt. Ett
förbitt-radt motstånd uppstod dock; vid flere tillfällen blefvo blodiga uppror
följden. Smädeskrifter uppspikades på husknutarne, presterna
förkunnade, att Antikrist var kommen, och man harmades, att en tsar
af Moskva lämnade det "heliga Ryssland" för att flacka omkring
i främmande länder samt att han visade smak för allt utländskt
o. s. v. Ryska folket var den största fiende till hvarje nyhet —
«nya seder, nya olyckor", säger ännu ordspråket — och adeln var
synnerligen motvillig mot allt, som kunde underlätta maktens
cen-tralisation. För att öfvervinna motståndet använde Peter, då
öfver-talning och föredöme ej hjälpte, knutpiska eller dödsstraff.
Det var för att vara Europa närmare, som Peter öfvergaf den
aflägsna och väsentligen asiatiska hufvudstaden Moskva och
grundläde St. Petersburg — till aposteln Petrus’ ära. Platsen, där staden
reste sig, utgjordes af öar och kärr och var alldeles obebyggd, då
endast ett fåtal finska fiskare här lefde sitt torftiga lif. Peter ville
emellertid ovilkorligen ha en stad vid Neva-flodens mynning, trots
naturens hinder, traktens sumpiga och osunda beskaffenhet, arbetets
lifsfarliga art, de oerhörda kostnaderna m. m.; själfherskaren ville,
och det var nog, för att staden genast skulle uppföras. Man kan
knappt göra sig ett begrepp om de lidanden, som de olyckliga
arbetarne ledo, hvilka i hundratusental befaldes att utföra de nödiga
arbetena. Inga förberedelser gjordes, icke ens de nödvändigaste
värktyg funnos. Aldrig har man så hänsynslöst ödslat med
människokraften — icke ens vid uppförandet af de egyptiska och asiatiska
despoternas jättevärk. Arbetarne, hvilka sammanföstes från de
af-lägsnaste delarne af ryska riket, måste ofta med händerna uppgräfva
jorden och bortbära den i säckar eller i skörtena af sina rockar.
Träskfebrar, alstrade af marken, rasade oupphörligen bland
arbetarne, som formligen dogo som flugor, och den praktfulla
staden med sina otaliga palats kan sägas vara frambragt af varelser
med döden i hjärtat och utan annat lif, annan vilja än despotens.
Minnet af dessa lidanden fortlefde länge hos folket, som ännu
i slutet af 18:de årh. kallade Petersburg för tårestaden. Denna
befolkade Peter väsentligen genom att tvinga folk att flytta dit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
