Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Ryssland och Sverge 1719—96. Rysslands krig och härjningar i Sverge 1719—21. Elisabets stfimplingar mot Sverge. Kriget 1741—43. Adolf Fredrik. Katarina II:s stämp-lingar. Försök att lösslita Finland; förrädarne, Anjalaförbundet. Gustaf III och ryska kriget 1788-90. Gustaf IV Adolf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anfall mot Ryssland, utan på sin höjd att försvara de svenska
kusterna.
För detta ändamål hade en svensk flotta blifvit kvarlämnad vid
Åland; men en rysk galerflotta gick från Vasa öfver till svenska
kusten, tog 16 handelsfartyg, brände Umeå jämte 12 herre- och
41 bondgårdar och hann återkomma till finska kusten, innan den
svenska flottan kunnat förhindra det. Under det de svenska och
engelska flottorna bevakade hafvet mellan Åland och Gotland,
samlades en rysk galerflotta vid Åland; den angreps af en svensk
afdelning, men genom grundstötning och stiltje föllo flere fartyg i
ryssarnes händer.
Svenska regeringen beslöt omsider att anmoda franska
ministern Campérdon att i Petersburg söka bemedla fred, och denne
utförde ock uppdraget i början af 1721. Han hade emellertid
hemliga order af Fredrik, som var hans personlige vän, och gjorde
Sverge "mera otjänst än tjänst, i det han styrkte Czaren uti sitt
sista påstående af oss", såsom en samtida, Gustaf Bonde förklarat.
Större fördelar utlofvades Ryssland än regeringen afsett, hvarför
ock Peter fordrade både hela Livland och Viborgs län förutom
Estland och Ingermanland. Svenska ombud sändes i April för att
i Nystad i södra Finland underhandla om snar fred med tsarens
ombud. Peter var säker om sin sak och brådskade ej, utan lät de
svenska ombuden vänta en månad innan hans främste representant
infann sig.
Under tiden hade fiendtligheterna åter börjat; 33 större ryska
galerer och en mängd mindre fartyg gingo i midten af maj öfver
Ålands haf och visade sig först utanför Gefle. Försvarsanstalterna
här voro dock i så godt skick, att ryska flottan ej vågade ett anfall,
utan gick i stället norrut under ständiga landstigningar. Deras flotta
förde med sig 10—12,000 man, däribland ett par hundra kosacker
till häst, hvilka aldrig landstego eller höllo stånd där de visste sig
finna reguliärt krigsmanskap mot sig. Återigen visade sig ryssarne
vara mästare såsom mordbrännare, då de nu härjade och brände
Söderhamn, Hudiksvall, Sundsvall, Hernösand och Piteå tillika med
alla bruk, byar och gårdar vid kusten ända till en mil in i landet.
I Medelpad brändes 686 gårdar och i Ångermanland 243.
I midten af juni återvände ryssarne ändtligen öfver Qvarken
till finska kusten, sedan de svenska fredsombuden lyckats utvärka
befallning härom. Den förenade engelska och svenska flottan låg
under tiden utanför Stockholmsskären, för att därifrån utestänga den
större ryska galerflottan. Dessvärre hade man försummat att
upprätta en skärgårdsflotta, som kunde skydda svenska kusterna mot
den ryska galerflottan. Äfven detta år hade ock den engelska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
