Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Finlands eröfring. Röfvarpolitik. Alexander I och Napoleon I vid freden i Tilsit 1807. Kriget i Finland och Sverge 1808—09; förrädarnes hjälp. Finland ställes under ryske tsaren. Landtdagen i Borgå. - Paul I:s, Alexander I:s och Gustaf IV Adolfs politik gentemot Napoleon intill 1807
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slutsamhet, som gjorde heder åt hans känslor«, använde all ifver för
att rädda härtigen.
Sedan han vändt sig till Alexander om bistånd, lät denne furst
Czartoryski (maj 1804) svara, att «H. Maj:t med nöje såg detta
bevis på konungens förtroende till honom, att vid första tecken till
fara skulle Ryssland lämna Sverge hjälp«. Alexander erbjöd sig ock
bemedla bistånd af England och förklarade dessutom, att det «för
den gemensamma sakens framgång var oundgängligt att förena hela
norra Europas krafter«, då enligt hans mening «saken gälde hela
Europas och icke en enstaka dels däraf välfärd och oberoende«.
Ett formligt anfalls- och försvarsförbund mellan Ryssland och Sverge
kom till stånd genom ett i jan. 1805 undertecknadt fördrag. Häri
talades rent ut om våldsamma brott emot folkrätten, som Frankrike
tillåtit sig, och angafs ändamålet vara bl. a. att hindra Frankrike
från “Öresunds tillslutande för engelska flaggan“[1].
I oktober 1805 afslöt Gustaf Adolf förbund med England, och
i november, då han var i Pommern, fick han under sitt befäl äfven
den ryska styrka, som anländf dit för att jämte den svenska hären
och hannoveranerna återtaga Hannover från Napoleon.
Napoleon var dock oemotståndlig; under hans och Davousts
ledning slogo fransmännen österrikarne vid Wertigen och Ulm,
hvarpå de intogo Wien. Därpå blefvo österrikarne i förening med
ryssarne, som anfördes af Buxhövden, i grund slagna vid
Austerlitz (2 dec. 1805). Koalitionen sprängdes och fred slöts mellan
Österrike och Frankrike i Pressburg.
Gent emot Napoléons sträfvan efter universelt herradöme
uppträdde Storbrittanien alltjämt med okuflig energi, och omsider kom
mellan denna makt, Ryssland, Preussen och Sverge den fjärde
koalitionen mot Frankrike till stånd.
Gustaf Adolfs förhoppning att kunna störta Napoléons välde
hade närts ej blott af de ingångna fördragen, utan ock af
framställningar af svenske konsuln i Paris, Signeul, hvilken ansåg, att
uppror i Frankrike på den tiden var nära förestående. Den var en tid
ingalunda så grundlös, som man velat antaga. Men en olycka var,
att Gustaf Adolf med sitt sedliga allvar ej förenade några
militä-riska egenskaper, gick oklokt tillväga både mot vänner och fiender,
saknade fullständigt förmågan att rätta sig efter tiden och
omständigheterna samt att beräkna sina krafter och ändtligen, att han enligt
Uppenbarelseboken blindt trodde på öfvernaturlig hjälp. I
Pommern förspillde han tiden och uträttade intet. Preussiska hären blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
