Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att spioner lätt kunde gömma sig der och obemärkta smyga
omkring. Det svarta hufvudet var genast åter försvunnet, men Pieter
Maritz hade kunnat svära på, att det tillhörde ett af prins
Dabula-manzis regimenten. Hårbusken var hög och omlindad med ett
hvitt band; den hörde till de svarta sköldarnas regimente.
Pieter Maritz hade snart slutat sin frukost. Han såg till
gjorden, sadlade om Jager, pröfvade hans hofvar och undersökte
sin bössa.
»Det skall blifva godt att få sko om hästarna ordentligt»,
sade han till underofficern. »Zuluerna äro flinka på benen, och
vi äro nu på deras mark.»
»Haba!», skrattade underofficern, »Var bara inte rädd, jag
är ju med!»
Patrullen steg åter till häst, och de sex ryttarne fortsatte sin
färd i utvisad rigtning. De redo gemytligt i en flock, och
engelsmännen pratade och rökte cigarrer, som de fått af fältläkaren.
Endast Pieter Maritz höll ögonen öppna. Noga bekikade
han hvart gömställe, som den ojemna, backiga trakten erbjöd,
och hjertat bultade hårdt. Han var i största spänning, emedan
han ansåg möjligt, att zulutrupperna vore i närheten.
Sedan de ridit ungefär en qvarts timme och i sakta mak,
drog Pieter Maritz ofrivilligt in tyglarna. Han hade på afstånd
sett tre figurer dyka upp. De hade åter snabbt försvunnit, men
tydligt hade Pieter Maritz sett röda fjädrar och röda sköldar: det
var krigare från Dabulamanzis röda regimente.
»Hvad är dét?», frågade underofficern, då Pieter Maritz höll
in hästen.
»Jag ser zuluer på vår venstra sida, mynheer», svarade han.
»Zuluer?», frågade underofficern. »Då ser ni väl spöken.
Jag ser ingenting. Zuluerna borde akta sig för att stryka
omkring här. Men de börja väl få kanonfeber.»
Pieter Maritz svarade icke, ehuru han kände sig förargad,
och red på.
Åter hade en qvarts timme förflutit; då upptäckte haus öfvade
öga, som var väl bekant med det afrikanska landskapet, ett nytt
spår af den förestående faran. Ur gräset, hvilket som en grön
matta låg öfver en däld till venster, stucko flere svarta punkter
upp, och Pieter Maritz kände igen dem såsom de egendomliga
mössor, hvilka buros af konungens regimente. Detta var nu det
Ni em ann, Pieter Maritx. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
