Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fölle oss här, då vår största styrka är flere timmar i förväg. Men
jag tänker, att det icke är annat än några ensamma karlar, som
drifva omkring här. Men på det vi icke må försumma något,
så rid ni ut!»
Öfverstlöjtnant Durnford lät blåsa i trumpet, och
basuto-negrerna stego till häst. Öfverstlöjtnanten sjelf drog med sin
svarta skara, två hundra femtio man stark, åt vester.
»Jaså, zuluerna marschera mycket fort?», frågade
öfverstlöjtnant Pulleine åter.
»Mycket fort», svarade Pieter Maritz, och derpå tillade han
dröjande: »Ni anser det kanske påfluget, herr öfverstlöjtnant,
men jag måste säga, att jag förvånar mig öfver ert läger.»
»Huru så?», frågade kommendanten.
»Då vi boer föra krig med kafferna, slå vi läger på ett
annat sätt», sade Pieter Maritz.
»På hvilket sätt då?», frågade kommendanten, under det
de andra officerarne roade trädde närmare.
»Yi bilda en ring af vagnarna», sade Pieter Maritz, »och
skjuta in den ena vagnens tistelstång mellan den nästa vagnens
hjul, så att de stå tätt bakom hvarandra. Sedan tillstoppa vi
alla luckor med törne och ställa oxarna inne i ringen. Om då
kafferna komma, stå vi som i en fästning och skjuta från
vagnarna. Qvinnorna och barnen hafva yxor och slå med dem de
kaffer till döds, hvilka skulle vilja krypa under vagnarna. Men
I hafven ingen nytta af vagnarna, då de stå afsides.»
Officerarne skrattade.
»Boersättet är icke dumt», sade öfverstlöjtnanten, »men
engelska soldater behöfva icke gömma sig bakom vagnar. Vi gå
ut mot fienden.»
»Herr öfverstlöjtnant», sade Pieter Maritz trohjertadt, »om
ni ännu har tid, så låt ställa i hop vagnarna på det sätt, jag
beskrifvit. Trakten är icke säker, och Dabulamanzi angriper
häftigt.»
Officerarne skrattade åter, och Pieter Maritz rodnade af
förlägenhet. Han gick från dem, närmade sig sin häst och blickade
åt det håll, der han sett zuluerna. Allt var lugnt, ingen svart
hufvudprydnad kunde skönjas, och endast öfverstlöjtnant
Dun-fords truppafdelning utbredde sig och bildade en lång kedja.
Men i ett nu hördes en dof knall, och strax derpå flere
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
