Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SPARF I TRANEDANS.
197
sista resultaten voro dock öfvergående, ehuru olika
snabbt.
De långa hexametrarna i boken, för resten
knaggliga nog, efter hvad jag sedan sett, förstod jag icke
att formellt njuta af, men rimmad vers tog mig på
ett helt annat sätt. Jag minns ännu, hur jag vid
slutet af »Sven Dufva» måste gå ut ensam i ett
stort och tämligen kallt rum — det var på våren,
och aftonrodnaden sken in — för att gråta de ljufva
tårar, som tragisk skönhet ger. Hektors så mycket
sorgligare öde tillät mig däremot att manligt
behärska min känsla, emedan det var på orimmad
vers. Men ger man sig in i barndomsminnen tar
det aldrig något slut, och de intressera vanligen
endast berättaren själf. Jag vill därför göra ett hopp
från sexårsåldern öfver hela skoltiden, från mitt
första tydliga intryck af, att diktens värld öppnades
för mig, till den tidpunkt, då jag först fick tanken
att själf stiga öfver tröskeln in i den.
Jag var sjutton år, och det var vår, april
tänker jag, med mycket vacker, skiftande luft och lätt
solsken. Vid den åldern är man ju gärna
melankolisk i ensamheten, ifall man öfver hufvud har
fröet till vemod hos sig, och mera ju ljusare och
vackrare det är omkring en. Jag var så också den
söndagsförmiddagen, där jag stod och stirrade ut
genom fönstret på en bergshöjd med då ännu ett
par väderkvarnar kvar och blå himmel bakom och
knoppande träd och rinnande vårflöden utefter
stenen.
Hvad jag rufvade och tänkte på, vet jag icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
