Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om skrift i allmänhet och svensk skrift i synnerhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
c) Vacklande ord — d. v. s. sådana, i fråga
om hvilka tvenne olika stafningar kunna från uttalets
synpunkt anses vara ungefär lika berättigade — så
ofta man icke af samhörighetsgrundsatsen kan erhålla
någon ledning vid valet af stafning (se sid. 96). En
dylik osäkerhet om den rätta stafningen kan uppstå
på två olika sätt. Ett ord kan nämligen hafva tvenne
tydligt olika uttal, som båda erkännas såsom ungefär
lika goda i vårdadt eller högtidligt riksspråk. I ett
sådant fall bör den gängse stafningen bibehållas, så
långt den verkligen öfverensstämmer med ett af de
rådande uttalen; detta emedan man naturligtvis icke
har någon rimlig anledning att ändra mera, än som
nödvändigt behöfves. Alltså bör man t. ex. skrifva
helbrägda, gitarr, tåddy, icke hällbräjda, jitarr, tåddi,
ehuru, äfven det uttal, som af de sednare stafningarna
angifves, måste erkännas såsom godt. Skulle detta
sistnämda uttal med tiden blifva erkändt såsom afgjordt
bättre än det förra, så bör naturligtvis skriften då —
men icke förr — ändras till öfverensstämmelse med
det nya, allmänt erkända uttalet. Å andra sidan bör
man naturligtvis icke bibehålla den gängse stafningen,
i händelse den återger ett uttal, som visserligen
förekommer, men icke erkännes som lika godt eller bättre
än ett annat. Man bör sålunda icke skrifva t. ex.
djup, sigill, tomte i stället för jup, sijill, tåmte, på
den grund att det finnes ett större eller mindre antal
personer, som verkligen uttala dessa ord med d-,
g- och o-ljud; ett dylikt uttal är icke god svenska.
Dess återgifvande vore lika obefogadt som stafningarna
tjyf och punn i stället för tjuf och pund, ty det
förra uttalet är visserligen rätt vanligt, men anses
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
