Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aepyornis-ön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var glad att finna att det var godt nog att äta. Litet
bismak — inte dålig, menar jag — någonting i samma
stil som ankägg. Där fanns en slags cirkelrund fläck,
omkring sex tum i diameter, på ena sidan af gulan,
och med strimmor at blod och ett hvitt märke liksom
en stege i den, hvilket jag tyckte såg konstigt ut, men
jag förstod inte hvad det betydde den gången och jag
var inte sinnad att undersöka närmare. Ägget räckte i tre
dar med skorpor och litet vatten. Jag tuggade
kaffebönor också — stärkande saker. Andra ägget öppnade
jag omkring den åttonde dagen och det skrämde mig.»
Mannen med ärret gjorde ett uppehåll. »Ja»,
sade han, »det höll på att utvecklas.»
»Jag vågar påslå att ni har svårt att tro det. Jag
trodde det, då jag hade tingesten framför mig. Där
hade ägget legat försänkt i den kalla svarta dyn i
kanske tre hundra år. Men man kunde inte misstaga sig.
Där var — hvad kallas det? — embryot — med dess
stora hufvud och krökta rygg, och hjärtat slående
under halsen, och gulan intorkadt och stora hinnor
spridande sig på insidan af skalet och öfver hela gulan.
Här höll jag på att kläcka ut äggena af den största af
alla utdöda fåglar i en liten kanot midt i indiska
oceanen. Om gamla Dawson hade vetat det! Det var
värdt fyra års lön eller hvad tycker ni?
»Emellertid var jag tvungen att äta upp den
dyrbara tingesten, hvarenda bit af den, innan jag fick sikte
på refvet, och somliga munsbitar voro vämjeligt
osmakliga. Jag lämnade det tredje ägget orördt. Jag höll upp
det mot ljuset, men skalet var så tjockt, att jag inte
kunde få någon reda på hvad som försiggick inuti;
och fastän jag trodde mig höra blodet pulsera, så kan
det ha varit suset i mina egna öron, likt det man hör
i en hafssnäcka.
»Sen kom atollen. Kom liksom fram ur
soluppgången, plötsligt, alldeles tätt intill mig. Jag dref
rakt emot den, tills jag var ungefär en half mil från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
