Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aepyornis-ön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
famnar eller mera långt, och jag fäste två
korallklippstycken vid ändan. Det gick åtskillig tid åt att göra
det där, ty jag var tvungen allt som oftast att ge mig
ner i lagunen eller upp för träd, allt efter behof.
Repet lindade jag upp och sen slungade jag det efter
honom. Första gången missade jag, men andra gången tog
repet vackert fatt i hans ben och snurrade sig rundt
dem hvarf på hvarf. Omkull bar det med honom.
Jag kastade det under det jag stod i lagunen nere till
midjan, och så snart han föll omkull var jag ur
vattnet och höll på att såga i hans hals med min knif.
»Jag tycker inte ens nu om att tänka på det.
Jag kände mig som en mördare, medan jag gjorde det,
fastän jag var mäkta vred på honom. När jag stod
öfver honom och såg honom blöda på den hvita
sanden och hans vackra långa ben och hals vrida sig i
den sista dödskampen — Pah!
»Efter den tragedien kom ensamheten öfver mig
som en förbannelse. Gode gud! ni kan inte tänka er
hur jag saknade den fågeln! Jag satt vid hans lik
och sörjde honom, och ryste när jag blickade omkring
på det ensliga, tysta refvet. Jag tänkte på hvilken
glad liten fågel han varit, när han kläcktes ut, och på
de tusen trefliga upptåg han förehaft, innan han blef
elak. Jag tänkte, att om jag endast sårat honom,
skulle jag genom öm vård kunnat omvända honom till
en bättre uppfattning. Om jag haft någon möjlighet
att gräfva i korallklippan skulle jag begraft honom, jag
kände alldeles som om han varit en människa. Som
det nu var, kunde jag inte tänka på att äta upp
honom, utan jag hade honom ner i lagunen, och de små
fiskarna pickade hans ben bara. Jag räddade inte ens
fjädrarna. Så kom en vacker dag, då en gentleman,
som seglade omkring i en yacht, fick idén att se efter
om min atoll fanns kvar.
»Han kom inte ett ögonblick för tidigt, ty jag var
ungefär tillräckligt sjuk åt ödsligheten där, och tvekade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
