Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En ny art mal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
behålla väldet öfver sig själf. Han visste att han var en
förlorad man, om han ej behöll väldet öfver sig. Men
då natten skred fram, blef febern starkare, och själfva
fruktan han hade för att se malen, gjorde att han såg
den. Omkring klockan fem, just då den gråa
morgonen grydde, försökte han att komma upp ur sängen
och fånga den, fastän hans ben brände som eld.
Sköterskan måste strida med honom.
Med anledning häraf bundo de honom fast vid
sängen. Härigenom blef malen djärfvare och en gång
kände han hur den slog sig ned i hans hår. Då han
nu slog häftigt efter den med armarne, bundo de också
dessa. Härefter kom malen och kröp öfver hans
ansikte och Hapley grät, svor, skrek, bönföll hos dem,
att de skulle taga bort den, och utan framgång.
Doktorn var ett dumhufvud, en till hälften
legitimerad landortsläkare och alldeles okunnig i psykiatri.
Han sade helt enkelt, att där inte fanns någon mal.
Hade han ägt vett, skulle han kanske ännu kunnat
rädda Hapley från hans öde genom att gå in på hans
inbillning, och skulle då öfvertäckt hans ansikte med
gas, såsom han bönföll om. Men, som jag sagt,
doktorn var ett dumhufvud, och tills benet var läkt hölls
Hapley bunden i sängen och med den inbillade
malen krypande öfver sig. Den lämnade honom aldrig
så länge han var vaken och den växte ut till ett odjur
i hans drömmar. När han var vaken längtade han
efter sömn och ur sömnen vaknade han skrikande.
Så att nu tillbringar Hapley återstoden af sina
dagar i ett vadderadt rum, ängslad af en mal som ingen
annan kan se; hospitalsläkaren kallar det hallucination,
men Hapley, då han är i sitt lugna lynne och kan
tala, säger, att det är Pawkins’ ande, och alltså ett
unikt exemplar och väl värdt att fångas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
