Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är som en manet, en stor tjock massa av skälvande
protoplasma, en . . . en .. .»
Men orden tröto, och han hämtade tröst i det höga
glaset.
»Kvinnorna tittade på mig... på den tiden, och
vände på huvudet för att titta på mig en gång till.
Märkvärdigt att jag aldrig gifte mig. Men flickan.
Det var henne jag skulle tala om. Jag träffade henne
tusen mil bortom all ära och redlighet, ja ännu längre
bort. Och hon citerade för mig just de där orden
av Thoreau som Bardwell citerade för ett ögonblick
sedan -— det där om de dagfödda gudarna och de
nattfödda, de vita gudarna och de svarta.
»Det var sedan jag hade gjort mina inmutningar vid
Goldstead — och jag visste inte vilken guldgruva den
där ån sedan skulle bli — som jag gjorde den där turen
österut över Klippiga bergen och sneddade över till
Stora Slavsjön. Där uppe i norr ä’ Klippiga bergen
inte bara en ås. De ä’ en gräns, en skiljemur, en
ointaglig och otillgänglig vägg. Där går ingen
färdväg fram, fastän kringströvande trappers alltsedan
gamla tider då och då ha gått över dem, — nå,
det var flera som tappades bort på vägen än som
kommo fram. Och det var just därför jag grep mig
an med det jobbet. Det var en färd som vem som
helst kunde vara stolt över. Jag är än i dag mera
stolt över den än över något annat jag har gjort.
»Det är ett okänt land. Stora sträckor av det ha
aldrig blivit utforskade. Det finns stora dalar där
den vite mannen aldrig har satt sin fot, och
indianstammar lika primitiva som för tio tusen år sedan . . .
nästan, för de ha haft litet beröring med de vita.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
