- Project Runeberg -  Nattens barn och andra berättelser /
75

(1920) Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Patsy, som kom rusande som en tjur, hade full fart,
medan Watson, som gjort helt om för att möta honom,
ej hade någon fart alls. Resultatet blev att bägge
två gingo i golvet med alla sina hundrasextio kilo i
en långsamt skrällande duns, Watson underst. Han
låg så att han med huvudet rörde vid det stora
rummets bortre vägg. Det var hundrafemtio fot till gatan,
och han tänkte fort. Hans första reflexion var att
han måste undvika bråk. Han hade ingen lust att
komma i tidningarna i denna sin barndoms stad, där
många av hans släktingar och familjebekanta ännu
levde.

Därefter slog han armarna om mannen som låg
ovanpå honom, höll fast honom och väntade på den
hjälp som måste komma efter den skrällande
kullerbytta de gjort. Hjälpen kom — det vill säga, sex
karlar kommo inrusande från krogen och ställde upp sig
omkring dem i en halvcirkel.

»Lyft upp honom, gossar», sade Watson. »Jag har
inte slagit honom, och jag vill inte slåss.»

Men halvcirkeln teg. Watson släppte ej taget; han
väntade. Efter flera fåfänga försök att göra Watson illa
började Patsy ackordera.

»Släpp mig, så skall jag också släppa», sade han.

Watson släppte, men då Patsy kravlat sig upp,
stod han där över sin liggande fiende färdig att slå
till.

»Stig upp», kommenderade Patsy.

Hans röst var sträng och obeveklig som Guds röst
då den kallar till yttersta domen, och Watson visste
att där fanns ingen barmhärtighet.

»Gå undan så skall jag stiga upp», svarade han.

75

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:39:39 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nattenbarn/0081.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free