Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Om ni är en gentleman, så stig upp», sade Patsy.
Hans ljusblå ögon gnistrade av ilska och hans
knytnäve var redo till ett dråpslag.
I samma ögonblick drog han tillbaka foten för att
sparka den andre i ansiktet. Watson blockade med
korslagda armar och sprang upp så fort att han höll
motståndaren i clinch innan denne hunnit slå till.
Medan han höll fast honom sade Watson till åskådarna:
»Ta hand om honom, gossar. Ni ser ju att jag inte
slår honom. Jag vill inte slåss. Jag vill komma
härifrån.»
Cirkeln varken rörde sig eller sade något.. Dess
tystnad var så olycksbådande att Watson ryste till.
Patsy gjorde en ansträngning att rista honom av sig,
men följden blev att han lade Patsy på rvgg. Watson
slet sig lös från honom, sprang upp och rusade mot
dörren. Men halvcirkeln ställde sig emellan som en
mur. Han lade märke till de blekfeta ansiktena,
sådana där som aldrig äro ute i solskenet, och han
visste att karlarna som spärrade vägen för honom voro
nattfåglarna och rovdjuren i stadens jungel. De
trängde honom tillbaka mot Patsy, tjuren som
förföljde honom.
Det blev en ny clinch, varunder Watson, trygg för
ögonblicket, vädjade till bandet. Åter talade han för
döva öron. Då blev han rädd. Ty han hade sett
många sådana uppträden, i sådana usla nästen som
detta, där ensamma män blivit misshandlade, fått
bröstkorg och ansikte söndersparkade och måst sätta
livet till. Han visste också, att om han skulle kunna
dra sig ur spelet fick han varken tilldela angriparen
eller de andra motståndarna något slag.
7 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
