Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var halvt en fråga, halvt en utmaning.
»Nej, miss, ingenting att tala om. Jag har skenat
i väg tidtals, men mycket sällan. Men det ges
tillfällen då en bläcka gör godt dit den kommer, och
det här är just ett så’nt tillfälle. Tack nu för all
vänlighet, miss, nu är det bäst att jag knallar mig av.»
Men mrs Setliffe ville ej släppa sin inbrottstjuv.
Han var för nyktert anlagd för att vara romanesk,
men det var något behagligt spännande i den
nuvarande situationen. Dessutom visste hon att det ej
var någon fara. Trots sin utskjutande käk och sina
skarpa bruna ögon var mannen ovanligt lätthanterlig.
Och långt in i hennes medvetande glimtade tanken
på en åhörarkrets av beundrande vänner. Det var då
för ledsamt att hon inte hade någon publik nu...
»Ni har inte förklarat hur inbrottsstöld, i er kasus, är
det samma som att driva in det som med rätta är
ert», sade hon. »Kom och sitt ner och tala om det
där för mig... här vid bordet.»
Hon gick till sin egen stol och placerade honom
på andra sidan av bordshörnet. Han var alltjämt på
sin vakt, det såg hon nog, och han såg sig skarpt
omkring, fastän hans ögon alltid kommo tillbaka till
henne med tyst beundran, men aldrig stannade länge.
Och hon märkte också att han, medan hon talade,
lyssnade spänt efter andra ljud än hennes röst. Ej
heller hade han släppt revolvern, som låg på
bordshörnet mellan dem, med kolven helt nära hans högra
hand.
Men han hade utan att veta det kommit i en ny
situation. Denne man från Västern, som redde sig
så bra i skogar och på slätter och ständigt levde
Nattens barn.
U5
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
