Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nej gunås så visst, suckade Pilgrenskan, under det hon petade
sig med en hårnål i en ihålig tand. — Men så nära har han visst
allri varit, hvarken när han la krutet i mor sins kaffepanna eller när
vi klämden platt som en pannkaka mellan väggen å tvätthusdörrn.
— O, berätta, ropade Bobergskan, som höll på att dö af nyfikenhet
och glömde både potkäskoppen på trappsteget och att manstackarn
satt hemma och väntade på’n. — Va de rara lilla boffröt verkligen
så nära döden, så ska de väl kola åf också.
— Åhnej, sa Pilgrenskan och tog två steg till ifrån potkäskoppen,
han dör allri, å ändå va de så nära . . . .
— Äh säj hur va de? fortsatte Bobergskan och följde efter
Pilgrenskan.
— Jo si, började den senare. — Lilla fru Boberg vet väl ett sånt
förtjusande påhitt våra små hambuskandidater fått? Jo si. di ha hittat
på å bli sina egna båtbyggare . . . .
— Nej, men tänk, då bygga di väl så di plumsa i?
— Jo de kan lilla fru Boberg lägga sej på magen å skratta åt . . . .
Den sötsura Kalle byggde sej en så vådlit kili kanåt eller hva. di kallas.
De va en tom packlår, som han naturligtvis nappat från kryddkrafsan,
å så tog han en lång plankstump å gaf sej ut på rodd.
— Ja, de ä då för väl, att ungarna tänka på att dränka sej själfva,
för fy för den lede, så många ungar de kommer till nu för tiden; man
har inte råd att klå dem me flatan åf klappträt längre, utan får lof
att slå me kanten, så trät inte nöts för mycke....
— De va så, si, sa Pilgrenskan och gick ännu längre ifrån potkäskoppen,
följd af den tanklösa Bobergskan, att Anderssonskans
raring, den elemänskade rackarbytingen, skulle ro till Amedrikat
förståss, för att komma ifrån alla kärringarna i kvarteret. Han har
då, som fru Boberg väl vet. så mycke stryk att fordra, att man skulle
nöta ut näfvarna ända upp till armbågarna, innan han fått ut hälften.
— Nå?
— Han kom inte till Amedrikat, frun lilla.
— Han hade inte hunni halfvägs eller ens ett par famnar, förrän
de kom vatten in i lådan å så ett tu tre sa de me ens: plutt! å de lilla
älskade fröt va ajöken . . . .
— Men att dom inte försökte rädda’n, inföll Bobergskan. — Dom
ha ju såna sköna båsshakar . . . .
— Ja, sa Pilgrenskan, inte hade de lilla liket sett sämre ut för
de, inte . . . . Men nu så vågade sej ingen ut si, å så va lilla Kalle
puss veck . . . .
— Nå, men då ble väl alla kärringar i 23:an glaa?
— Jo, lilla fru Boberg kan vara så säker . . . . Den enda som åbäkade
sej va naturligtvis Anderssonskan. men när vi sa henne de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
