Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Som sagt, allt gick bra, tills vi kommo till en hövding,
som heter Chilán. När vi redo genom den täta skogen, som
förde till hans by, prasslade det överallt i buskarna. Chilán
hade lagt sina krigare på vakt, för att bereda oss ett varmt
mottagande, om vi hade dåliga avsikter. Lugnt redo vi
igenom den farliga skogen och rätt in i Chiláns by. Med ett
argt utseende och sägande några mindre vänliga ord åt våra
reskamrater tog gubben emot oss. Till vängåva räckte jag
honom en kniv och han lade halvt tvekande bort
stridsklubban, han hade i handen.
Chilán måtte ha givit bestämda order till våra vägvisare,
ty efter besöket hos honom började dessa att föra oss i
riktning mot Rio Pilcomayo och ej mot norr, som vi önskade
och som de förut tack vare löften om gåvor lovat. På egen
hand kunde vi ej taga oss fram, då vi ej kände
vattenställena. Vi voro redan nära floden, då vi en kväll kommo
till ett ashluslayläger. Trött, som jag var, lade jag mig
att sova. Moberg tyckte det var egendomligt, att i lägret
nästan var bara män, men slog bort sina misstankar och
kröp lugnt in under myggnätet. Ungefär vid tvåtiden på
natten vaknade tolken av att någon gav en signal ifrån
skogen. En av männen i lägret reste sig då tyst upp och gick
bort och kom efter en stund tillbaka med en skara
beväpnade män. Tolken lyssnade och hörde, huru de nykomna
frågade, varför ashluslay ej dödade oss. Gjorde de så,
så fingo de våra karbiner och kunde med framgång strida
mot toba. Om vi blevo dödade, skulle de andra vita aldrig
få veta, vad som fanns i det inre av deras land. De sade
också att de önskade den ljuse mannens, d. v. s. Mobergs
skalp, till sina fester. Mina vägvisare ville likväl icke vara
med om överfallet. Dessa vita äro våra vänner, sade de.
Tolken, som sakta väckte mina två andra följeslagare,
tvenne bolivianska soldater, tilltalade nu de nykomna. Dessa
fingo då brått att giva sig av. Förgäves bad han dem
stanna till morgonen. Av språket hade han dock hört, att
det var matacoindianer. Det var sålunda dessa av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
