Gedruckt zu Westerås mit Capitels Druck / durch Peter Wald / ihm Jahr 1639.
[Bildtext: Titelsida till den första närkesbeskrivningen.]
Till den ädle och välborne herrens, herr Gustav Leyenhovft, herre till Hjälmarsbärg, Landsherre över Närke och Värmland, Nora och Lindes bärgslag samt Näsby, Ervalla jämte Fellingsbro, så ock ståthållare på Örebro slott, min nådige herres synnerliga ära och välbehag.
Och vidare även till synnerlig åminnelse och välbehag, de högtärade, välaktade herrar Carsten Otter och Hans Meinich, de förnämliga borgarena och köpmännen i Örebro, mina mycket ärade och högtvärderade goda vänner, ägnas detta av synnerlig tacksamhet för all bevisad nåd, gunst och vänskap av Dionysius Fischer, Schneberg, Meissen, M. Ch. C. år 1639.
Säll den, ja, mer än säll, som långt från höga ting
sitt sinne har vänt bort, allt fogat så
som detta kloka folk, det ibland bärgen lever
och städse, dag och natt, allt för sin bärgning strävar,
om guldet obekymrat, nöjt med järnet
och vad det hårda bärg därtill kan ge.
I ro det lever, vet ej vem som krigar,
ej vem, som stiger, faller, tappar, segrar.
Ej trumman skrämmer det och ej trumpetens skall,
ej fruktansvärd kanon, pistoler och musköt.
Det ej ur sömnen väcks av grym soldat,
som intet har, men på stor vinning pockar.
Bärgsmannen njuter ro, vet ej av höga ting,
han aktar blott på det, som bärgen ge,
hur han skall finna malm, som han till tackjärn gör,
av vilket han till sist ock osmund får.
Jag känna lärt det folk, det landets art och seder,
hur dessa hårda bärg mång' andra land undfägna.
Jag skådat har dess himmel och dess jord så stenig,
dess kraft att alstra och vad i den finnes,
de höga bärg, som om varandra ligga,
och hur det kloka folket hämtar järn ur dem,
allt med sitt tunga arbete. Jag deras flit berömmer
i att förvärva bröd, att finna riklig spis.
Jag gick att skåda väluppförda hyddor.
Jag masugnen ock fann, vari de malmen stjälpa
i hetta oerhörd, helt fast och väl bevarad,
där klippans hårda sten blir järn, som rinner.
Ej långt där'från jag också skådade
en mängd av hyttor små, som om varandra stodo
och vari osmundsjärn i mängd framställes
från tidig morgonstund allt intill senan natt.
Det arbetsamma folk ej mycket vet av sorger,
om debet, kredit, låna, gå i borgen.
Ty järnet är dess guld; envar med detta köper det
vad han av nöden har; ej någon det förvägrar.
Så snygga voro deras hus och skickligt byggda,
som man på avstånd knappast kunde tro.
I källaren fanns öl, i köket riklig spis.
Av boskap fick man smör och ost på landets vis.
Och vad behöves mer? På fälten lupo harar,
varav de gjorde riklig fångst med erkänd rätt.
Så ock av fågelvilt, den starka tjädertupp
och orre, rapphöns, var ännu de träffa dem.
Men hemma bärgsmans hustru styr med gård,
i kök och källare, med kreaturens vård,
ser upp med tjänstefolk och håller barn i tuktan
och fostrar dem i Herrens fruktan.
Hon vördar mannen sin, vill honom ej bedröva,
fast svart och ful han kommer hem, hon vill all kärlek öva.
Vid veckans slut hon badar honom vit.
Bort, sot och svett, vart spår av veckans slit!
Han älskar henne; fast hon ej sig sirar,
han armen omkring henne virar.
Fast smyckad ej som adelsmannens kvinna,
hon vet att mannens kärlek vinna.
Det folket bryr sig ej om andras saker,
hur den och den bestyr och ställer sitt.
De fråga knappt hur det i Tyskland nu står till,
för dem lik' gott vad turken gör och vill.
Dess största omsorg är, det Gud dem må beskära
förråd av mycken malm, att de sig kunna nära.
Dess spis är fisk och kött, och drycken, det är öl,
som mången gång jag smakade, och fann mig väl därav.
Så är i Sverges land bärgsbornas sätt att leva,
så hammarsmeden har för sätt att sträva.
Han smider dagen lång, och nattens timmar ila,
får han blott ett förlag, han föga aktar vila.
Men fastän trött av arbete och vaka,
han ej försummar plikten mot sin maka.
Vad gör väl hammarns herre? Främjar sina saker
och skaffar osmundsjärn. Han är liksom en drake,
som lägger allt på hög; var helst han något finner
han köper det. Raskt blir han färdig.
Han håller själv sin bok och frågar ej en skribler,
som eljes nämns bokhållare, men tänker mest på kvinns
och hur han dem behaga må, vad han spendera kan,
ej aktande på husbonds vinst och ej på dess förlust.
Och hammarns herre giver akt på verket sitt,
att hjulet rullar om för vattenflöde stritt.
Om någonting till spillo går,
så vet han råd, att sådant nytt man får.
Han älskar överflöd, ett gott förråd, av kol,
ej hämtat ifrån fjärran land. Han kolar själv,
ty svenskars land har ved, knappt ände utav skog och träd.
Och vidare det honom intresserar
hur många skeppund stångjärn smeden levererar.
Så fort han får en fora full,
han skyndar sig att därav göra gull.
Till Holland skickas det och bytes ut mot vara,
allt genom dem, som till Ost-Indien och Spanien fara.
Så gör han rödan gull, och det är väl proberat
och mer än rökens, eldens fynd värderat.
Men bärgens innandöme än ej lodats,
vad rikedom uti dess sköte frodats
av alla slags metaller, silver koppar, ja, än mer,
ett svavelbruk jag också för mig ser.
Det är ock ära värt, man akta må den konst, det vett,
som bringar det ur hårdan sten på sällsamt sätt.
Man svavlet utur malmen driver,
Men ännu mången kostbar sak den giver:
salpeter, alun, vitriol, röd färg
i mängder alstras utav dessa bärg.
I godan ro och stilla frid arbetar mästarn här,
att göra väl sin plikt hans omsorg är.
Till honom föres allt; av ved, vad han begär,
det skaffar överheten hans. Han vill, och den beskär.
Den skaffar arbetsfolk, som dag och natt arbetar,
i svett och möda flitigt stretar.
Ett folk, så flitigt, det gör mycken nytta,
som ock av nöden är för sådant dyrbart verk.
Att "fira" går ej an, det är väl känt,
hur'som med sviraren det är bevänt.
Det vore mycket mer att skriva
om svavlet och den nytta, det kan giva.
Men nog därmed, till bonden går jag över,
som ock bland bärgen bor och har vad han behöver
av åkerbruk, så måste jag det tänka.
Hans ägor hägnader avskränka,
att vilda djur ej skola tränga in.
När fältet han besått, han bidar skörden sin.
I skog, på fält, där får hans boskap beta,
av grönan klöver äta de sig feta,
och när det blir dem till behag,
uppsöka de ett vattendrag.
Men när den sköna sol på kvällen synes niga,
med stävan kommer bondens hustru eller piga.
De mjölka korna, och de sjunga någon sång,
som de med flit ha lärt sig någon gång.
När bonden hörer hustrun sin,
han kanske själv i sången faller in,
ty hon är honom kär.
Och drängen lyss med välbehag
till pigans sång; de tänkt att bygga hjonelag en gång...
I tidig morgonstund, när som Titanen *) hastar
ur Thetis sköte och det gyllne håret kastar
utöver bärgens långa tropp,
knappt somnad in, står bonden opp
med allt sitt hus. Envar har sitt att göra,
en hämtar det, en ann' får det utföra,
den tredje plöjer, och den fjärde sår.
De forsla kärvar hem i stora bingar
av havre, korn, all åkerns skatt,
från tidig morgonstund in i den sena natt.
Men när den blivit fylld, var lada,
då slår sig bonden ned med gumman och de sina,
uttröttade och svettiga, men glada.
På natten sover bonden hos sin Britta;
uppvaknade, de på varandra titta.
Med armen omkring henne böjd,
han njuter fullt en furstes fröjd.
[fotnot: *) "Titanen" och "Thetis" äro en ganska vidlyftig historia, tillhörande den grekiska mytologien. Titanerna, söner av Uranus och Gaia, Himlen och Jorden, gjorde uppror mot fadern. Thetis sköte är havet, och förf. synes här med titanen mena solen, uppstigande ur havet till förnyad kamp.]
Så lever bonden sällt sitt liv,
i fromhet, stillhet, utan kiv.
Med heder han sin dräkt av vadmal bär,
när sammet obetald en annan klär.
På egen humle brygger bonden öl, som ej generar,
och utan doktors råd han sig purgerar.
Han bakar själv sitt bröd, behöver icke löpa
till bagarbo'n, ett bröd att köpa,
så mjukt som svamp och kritat vitt,
knappt genomgräddat i sitt snitt.
Själv slaktar han sin boskap och bespar
den lön, som slaktarn för sin gärning tar.
Till tröjan väver hustrun linne,
den slanten har han också inne.
Han slipper köpa främmad vävnad,
som knappast håller, tills den blir en klädnad;
knappt skräddarn rocken från sig lämnar,
förr'n den i tvenne stycken rämnar.
Han slipper se hur mäster skräddar hastar,
när han ett sjok för egen del bak bänken kastar.
Sitt hus han bygger själv; han slipper bråka
med timmermän, som lätt i uppror råka.
Har han en kniv, en såg, en eggvass bila,
han gör ett bord, en stol, en bänk, en säng för vila.
Om dagen ofta han i skogen går
för att uppsöka björnens spår
och spår av lo och varg, som honom skada gör,
när han sin boskap ut i bete för.
Men om ett sådant djur han icke träffar an,
en fälla han utlägga kan,
vari han kan en tjäder få,
kanhända ock ett rå.
Han för det hem, och ingen frågar far,
på vilken ort han hare, rå och dylikt tar.
Ej som i Tyskland, om en man ett vill'bråd skjuter,
han mister allt sitt gods och kanske döden ljuter.
Här bonden har det fritt, han far ock ut på sjön,
där nors och braxen gå och bli hans lön.
Och när han färdig är därmed,
abborre, gädda tar han med besked,
han ljustrar och utlägger nät.
Han nejonögon aktar ej, och ej lampret.
Han finner ej behag i sådant svir,
som mästerkocken låter dö i malvasir.
En vinlagd karp är ej i bondens smak,
men strömming, färsk och salt, det är hans sak.
Den sköna, färska lax han låter ock sig smaka,
som man i andra land får lära sig försaka,
färsk ål och torsk därtill
han heller ej förakta vill.
Så lever bärgslagsfolk, så är dess bruk och sed,
som jag har hört och sett det egna ögon med.
Men finnen, som i landet bor, vad gör väl han?
I skogen bygger han sitt hus: minsann
uppå sin ort han skonar knappt ett träd,
ett fält han bränner av och sår i askan säd.
Han odlar rovor, råg och korn därtill,
och när ej mer på stället växa vill,
han bränner av sitt hus och drar till annan nejd.
Han bränner skog igen, ja, det är ingen hejd.
Uppå en plats han bor, se'n på en ann,
så länge som han vill, så länge som han kan.
När han på spaning efter vill'bråd är,
han fäller det med sitt gevär;
med slagbom eller snara
han ock förstår att fånga sådan vara.
Fritt lever finnen; han ger ingen ränta.
Så sorgfri lott kan ingen herre vänta.
Fast rik på land och gods och gull
han ofta går med själ av sorger full.
Den, mycket har, vill hava mer,
vill hava allt vad ögat ser.
Med skäl en sådan man man lastar,
som städse efter vinning hastar.
Den, som är fri från höga ting och fri från tunga,
han glad sitt "ho-ho-ho" kan sjunga.
Den enkle mannen njuter av sin kål
långt mer än den, som slickar hovets skål.
Den finnen lever lugnt, det vill jag lova.
När han blir trött, han lägger sig att sova.
med hustru och med ätteläggar
i skydd utav en enda stugas väggar.
Kredit han aktar ej, ej heller borgen.
Den stora summor har, får också gå i sorgen.
Den finnen nöjes med vad Gud beskär,
vad ödslig skog och jord i skötet bär.
På honom skiner solen som på andra män
så också stjärnorna på himmelen.
Som andra blir han våt,
när regnet faller på hans stråt.
Det fruktbargör hans åkerfält
och samlas uti kärl, han uteställt.
Säll, säll, ja, mer än säll den man,
som liksom närkesfolket ej bedragas kan
av krämarn, som i varan smusslar in ett lod
och säljer gammal vara såsom ny och god.
Hos detta kloka folk bland annat vill jag prisa
den enighetens anda, som de visa,
den säkerhet, som rår i deras land,
där man kan bära guld i öppen hand.
Det är ett folk, som älskar rätten, lagen efterlever
och gör med flit vad billigheten kräver
och höga överheten. Jurister de ej akta,
rättvisan genom dem går allt för sakta.
Men den, som orätt gör, som sig förbryter,
den straffvärd är, all misskund tryter.
Den, som har rätt, den vill man väl;
ej så i alla land, där pengar stå på spel.
Den aller högsta Gud de hålla i hög ära,
Trefaldigheten ock; så hava de fått lära.
De disputera ej; det mången blott förvirrar,
högfärdigt sinne gör, fast han i trona irrar.
Det är vad jag har sett utav Guds milda hand
bland många höga bärg i Närkes land.
Jag själv har sett och folk i allmänhet,
allt hur de äro och de leva vet.
O, Gud, giv överheten nåd det landets väl omhägna,
att de må städse sig däröver fägna!
Och må de till Guds lov sin nästa göra gott,
som anstår folk med sådan lycklig lott!
Välsigna, Gud, de bärgen hårda,
att folket rätt må sig om verket vårda
och gott och riktigt byte får,
så länge denna dödlighetens jord består.
Giv, Gud, det ursprungsland din frid och hälsa,
må du från olyckslott det frälsa!
Välsigne, Gud, det folk mig gjort så mycket gott
till själ och kropp, en fägnad långt utöver önskans mått.
