Av Verner von Heidenstam
Jag längtar hem till skogen.
Där finns en stig i gräset,
där står ett hus på näset.
Var plockas under träden
så stora rosenhäger?
Var gungar blåsten säden
med sådant sus som hemma?
Var bäddas så mitt läger
vid aftonklockans stämma?
Var leva mina minnen?
Var leva mina döde?
Var lever jag i njugga
och långa år, som väva
av gråa garn mitt öde?
Jag lever som en skugga,
där mina minnen leva.
Träd huset ej för nära,
fast portarna stå låsta,
fast deras trappsteg bära
av alla sammanblåsta
och torra löv en matta!
Låt andra röster skratta,
låt nya flöden skumma
i brons förvuxna dike,
och bär mig till de stumma!
Jag sitter dock där inne
vid fönstret, själv ett minne;
där är mitt kungarike.
Säg aldrig, att de gamla,
när de sitt öga sluta,
att de vi övergiva,
att de, som vi förskjuta,
snart doft och färg förlora
likt blommorna och gräsen;
att vi ur hjärtat riva
ett namn, som från din ruta
ett gammalt damm du blankar!
De resa sig så stora
som höga andeväsen.
De överskygga jorden
och alla dina tankar,
som, hur din lott är vorden,
var natt till hemmet vända
likt svalorna till nästet.
Ett hem - det är det fästet
vi rest med murar trygga,
vår egen värld, den enda
vi mitt i världen bygga.
