- Project Runeberg -  Den älsta Närkesbeskrivningen /

Author: J. L. Saxon, Gabriel Djurklou, Verner von Heidenstam, Bernhard Elis Malmström - Tema: Geography, Närke
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

På Ulvgrytsstenarna

Av E. S. Lundh

"Här är stenen, kastad av ett bergtroll
mot en kristmunk långt i hedenhös."

Dessa Frödings ord runno mig osökt i minnet, när jag en sommardag tillsammans med en kamrat stod därute vid de väldiga Ulvgrytsstenarna i Täby. Namnet härleder sig tydligen därav, att ulvar eller vargar förr i tiden haft sitt tillhåll här.

Numera ligga de två blocken väl inbäddade i en tät aspdunge och synas sålunda inte på avstånd. Landsvägen gör en liten sväng förbi det närmaste jätteblocket längst utskjutande rundning, och först när man i förbifarten är färdig att stryka av sig hatten mot den skrovliga sidan, får man syn på de grå kolosserna. De se ut som någon sorts urtidsvarelser, som först förirrat sig fram till bygden och i förstenande häpnad av något av den moderna tidens larmande fortskaffningsmedel blivit stående här i landsvägskröken. Vår geologiska kunskap säger oss emellertid, att de väldiga sniglar kröpo fram över landet, förande med sig lösbrutna stenkolosser på sin knakande rygg.

Efter åtskillig möda lyckades vi hasa oss upp på ett av blocken - det andra är omöjligt att bestiga utan stege - och från toppen av detsamma har man en ganska god utsikt över trakten. Närmast oss ligga Ulvgryts och Källeruds gårdar, omgivna av böljande åkertegar och klövergröna vallar. I öster står barrskogen, kantad av ljusa björkar, åt söder ligger den övriga delen av den lilla Täby socken med sina täcka lövdungar, åt söder även Kräklinge socken, som dock bortskymmes av ett mörkt barrskogsbälte. I väster ha vi Svartådalens flacka sänka, som närmast inrymmer Vintrosa- och Tysslingebygderna. Bortom dem dra Kilsbergen sin blå linje mot synranden, och där ovanför vandrar solen bland kopparröda aftonmoln.

Men när vi sett oss omkring en stund, återvänder vårt intresse till de massiva blocken under våra fötter. De äro ena väldiga bjässar, minst 10 meter i genomskärning vardera. På deras sidor växer laven blågrön, och ur en och annan spricka sticker en stensöta ut sina friskt gröna blad likt en liten näpen bukett.

Blocken ligga till synes alldeles lösa på en grund av mindre stenar, och när man vandrar i de grottliknande skrymslena därunder med hela den hisnande tyngden över sig, får man en obehaglig känsla av att de röra sig. Likaså om man kryper genom den smala gången, som öppnar sig mellan deras sammanlutade kroppar. Men går man ett stycke därifrån, har man dem liggande i samma orubbligt säkra ställning som förut med det lätta prasslet av fladdrande asplöv runtomkring.

Kring dessa fritt liggande jätteblock har även sagan vävt sitt skimmer. Och sålunda berättar den genom de gamlas mun, trotsande alla de lärdas utläggningar:

Jätten Rise, som bodde i Garphytte klint, hade länge plågats av klangen från kyrkklockorna i Örebro. En dag grep han i vredesmod ett par väldiga stenblock, knöt dem samman med sin hustrus strumpband och begav sig på väg till Örebro med hämnd i sinnet.

Vid Ulvgryt mötte jätten en gammal gubbe, som bar på en säck, fylld med gamla skor.

- Hur långt är det till Örebro? brummade jätten.

- Det kan jag inte säga, men de här skorna har jag slitit ut på vägen därifrån, svarade gubben och visade sin säck.

Då blev jätten modfälld, eftersom det var så långt till Örebro, slängde ifrån sig stenblocken och lufsade trött tillbaka till Garphytte klint.

Men de två väldiga stenarna - det behöver väl knappast tilläggas - de vända sig alltid, när de höra klangen från kyrkklockorna i Örebro.


Project Runeberg, Sun Aug 4 08:21:37 1996 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nerike/hbb_1_03.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free