Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 13 —
sätt att köra stridsvagnar. Drusus satte upp honom på tronen igen.
Vannius, som verkligen är eu kraftig man, regerade först väl och förde
lyckliga krig; men sedan började han plundra icke blott sina
grannländer utan också sveverna alltför mycket. Då beslöto två af hans
systersöner, Vangio och Sido, söner till Vibilius, hermundurernas kung,
att tvinga honom att resa till Rom igen för att han skulle försöka sin
lycka på tärning.»
»Jag kommer ihåg, det var nu nyligen, under Claudius’ tid.»
»Ja, krig bröt ut. Vannius kallade jazygierna till sin hjälp. Hans
kära systersöner sände bud till lygierna, hvilka, då de hörde talas om
Vannius’ rikedomar och uppeggades genom hopp om byte, kommo i
sådana massor, att kejsar Claudius själf blef orolig för säkerheten vid
gränsen. Claudius hade ingen lust att blanda sig i ett krig mellan
barbarer, men han skref till Atelius Hister, som förde befäl öfver
legionerna vid Donau, att hålla ett vaksamt öga på krigets gång och ej låta
dem störa vår fred. Hister begärde då ett löfte af lygierna, att de
icke skulle gå öfver gränsen, och de icke endast samtyckte därtill, utan
gåfvo gisslan, bland hvilken var deras anförares hustru och dotter. Du
vet att barbarerna taga sina hustrur och barn med sig i krig. Min Lygia
är dottern till denne anförare.»
»Hur har du fått veta allt detta?»
»Aulus Plautius har själf sagt det. Lygierna gingo verkligen ej öfver
gränsen, men barbarerna komma och gå som ett åskväder. Så voro
lygierna borta med sina hufvudprydnader af vilda oxhorn. De slogo
Vannius’ svever och jazvgier, men deras egen konung föll. Då försvunno
de med sitt byte, och gisslan blef kvar hos Hister. Modern dog snart
därefter, och då Hister ej visste, hvad han skulle göra med dottern,
sände han henne till Pomponius, guvernören öfver hela Germanien.
Senare återvände han till Rom, där, som du vet, Claudius tillät honom
att få hålla ett triumftåg. Vid detta tillfälle gick flickan efter segrarens
vagn, men då högtidligheten var slut — och eftersom gisslan ej kan
anses som krigsfångar och då Pomponius icke visste hvar han skulle
göra af henne — gaf han henne åt sin syster, Pomponia Græcina,
Plautius’ hustru. I detta hus, där alla — från och med husbonden till
fjäderfäet i hönsgården — äro dygdemönster, växte flickan upp lika dygdig
— tyvärr! — som Græcina själf och så vacker, att till och med Poppæa
vid sidan af henne skulle se ut som ett höstfikon bredvid ett äpple från
Hesperidernas
»Och vidare?»
»Jag säger än en gång, att från det ögonblicket, då jag såg hur
solstrålarna vid fontänen lyste igenom henne, blef jag besinningslöst
kär i henne.»
»Hon är således lika genomskinlig som ett nejonöga eller en
liten sardin?»
»Skämta icke, Petronius, men om du blir missledd af den lätthet,
med hvilken jag talar om min längtan, så må du veta att ljusa kläder
ofta dölja djupa sår. Äfven måste jag berätta dig att jag, då jag var
på återväg från Asien, en natt sof i Mopsus’ tempel för att få en
profetisk dröm. Nå väl, Mopsus visade sig för mig i drömmen och
förklarade, att genom kärleken skulle en stor förändring ske i mitt lif.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
