Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 16 —
ANDRA KAPITLET.
Efter förfriskningarna, som kallades en morgonmåltid och till hvilken
de båda vännerna satte sig ned vid en tid, då vanliga människor redan
för längesedan ätit sin middag, föreslog Petronius att de skulle hvila
litet. Enligt hans försäkran var det ännu för tidigt att göra besök.
»Det finns verkligen folk,» sade han, »som hälsa på sina bekanta
vid soluppgången och tror att det är en gammal romersk vana Men
jag tycker att det är barbariskt. Eftermiddagen är mera lämplig — men
icke tidigare än den timmen, då solen står vid sidan om Jupiters tempel
på Capitolium och börjar luta ned mot Forum. På hösten är det ännu
mycket varmt, och folk vill sofva på maten. På samma gång är det
roligt att höra bullret af fontänen i atrium och att efter de obligatoriska
tusen stegen få hvila ut i det röda ljuset, som silar ned genom de halft
fråndragna purpurgardinerna.»
Vinicius erkände det berättigade i dessa ord, och de båda männen
promenerade af och an, i det de helt lätt pratade om hvad som sades
ute i staden samt filosoferade litet om lifvet. Sedan drog sig Petronius
tillbaka till sitt sofrum, men sof ej länge. Inom en half timme kom
han ut och befallde att få in verbena, med hvilket han gned och
mas-serade sina händer och tinningar.
»Du kan inte tro,» sade han, »hur upplifvad och kry man blir af
det. Nu är jag färdig.»
Bärstolen hade väntat länge; de togo plats i den och Petronius
befallde att de skulle föras Vicus Patricius (patriciernas gata) till Aulus’
hus. Petronius’ palats låg på södra sluttningen af Palatinus, nära den
så kallade Carinæ; genaste vägen var därför nedanför Forum, men då
Petronius också ville titta in till juveleraren Idomeneus, bestämde han
att de skulle färdas längs med Vicus Apollinis och Forum i riktning
mot Vicus Sceleratus, vid hvars hörn det fanns många bodar af alla slag.
Bärstolen fördes framåt af två jättestora negrer, framför hvilka gingo
slafvar, kallade pedisequii (pager). Då och då luktade Petronius på
sin med verbena ingnidna hand och tycktes fundera på något.
»Det faller mig in,» sade han efter en stund, »att om din
skogsnymf ej är någon slafvinna, kan hon gå från Plautius’ hus och
öfverlämna sig åt dig. Du skall omgifva henne med kärlek och glans, som
jag gör med min dyrkade Crysothemis. Oss emellan sagdt, är jag nästan
lika trött på henne som hon på mig.»
Marcus skakade på hufvudet.
»Inte?» frågade Petronius. »I värsta fall kommer hela saken att
hamna hos kejsaren, och tack vare mitt inflytande kan du vara säker
på att vårt Bronsskägg skall stå på din sida.»
»Du känner icke Lygia,» svarade Vinicius.
»Tillåt mig då fråga, om du känner henne annat än till utseendet?
Har du talat med henne? Tillstått henne din kärlek?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
