Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 22 —
som kväfdes i het ånga vid Pandataria, sedan hennes ådror hade skurits
upp, Rubellius Plautius, som landsförvistes, och Thrasea, som hvilken
morgon som helst kunde vänta sin dödsdom. Pöbelns förgudning var
snarare att anse som ett dåligt omen; och den skeptiske Petronius var
äfven vidskeplig. Han hade ett tvåfaldigt förakt för mobben — i
egenskap af aristokrat och som estetiker. Män med en lukt af rostade bönor,
som de buro förvarade i bältet och som dessutom alltid voro hesa och
svettiga efter att ha spelat »mora» i gathörnen och peristilerna, kunde i
hans ögon ej förtjäna namnet »människor».
Han besvarade därför inte alls applåderna och slängkyssarna, som
sändes honom från flera håll. Han höll på att berätta för Marcus om
Pedanius och smädade ostadigheten hos denna hop, som morgonen efter
det förfärliga slaktandet hälsade Nero med bifallsrop på hans väg till
Jupiter Stators tempel. Men han gaf befallning att bärstolen skulle göra
halt utanför Avirnus’ bokhandel; där steg han ur och köpte en prydlig
handskrift, som han gaf Vinicius.
»Här är en gåfva åt dig,» sade han.
»Tack,» svarade Vinicius. Han såg på titeln och frågade:
»Satyricon? Är det något nytt? Hvem har skrifvit den?»
»Jag. Men jag vill hvarken gå samma väg som Rufinus, hvilkens
historia jag skall berätta dig, eller som Fabricius Veiento. Ingen vet
hittills om det, och du får ej nämna det för någon.»
»Du sade, att du ej skref vers,» yttrade Vinicius och bläddrade i
boken, »men här ser jag att prosan är betydligt uppblandad med poesi.»
»Lägg märke till Trimalchions fest, då du läser den. Hvad vers
beträfTar, har jag fått afsmak för det, sedan Nero håller på att skrifva
en hjältedikt. Ser du, när Vitellius vill göra sig kry igen, begagnar han
en elfenbenshand att kittla sig i strupen med, andra betjäna sig af
flamingoljädrar, doppade i olivolja eller i en dekokt af vild timjan. Jag
läste Neros poesi, och verkan är ögonblicklig. Jag är genast i stånd
att prisa den, om icke med rent samvete, så åtminstone med tom måge.»
Då han sagt detta, stannade han bärstolen igen framför guldsmeden
Idomeneus’ bod, och när han hade gjort upp affären om juvelerna, gaf
han negrerna befallning att de skulle föra bärstolen direkt till Aulus’
boning.
»På vägen skall jag berätta dig Rufinus’ historia,» sade han, »som ett
bevis på hvart en författares egenkärlek kan leda.»
Men innan han hunnit börja kommo de till Yicus Patricius, och
voro snart framför Aulus’ hus. En ung, kraftig »janitor» (dörrvaktare)
öppnade dörren, som ledde till ostium, öfver hvilken en skata i bur
högljudt hälsade dem med ett »Salve».
På vägen från andra försalen, det s. k. ostium, till själfva atrium,
sade Vinicius:
»Har du lagt märke till att dörrvaktarna här äro utan kedjor?»
»Det är ett underligt hus,» sade Petronius lågt. »Du vet
naturligtvis att Pomponia Græcina är misstänkt för att dela den där
vidskepliga österländska tron, som består i att ära en viss Kristus. Det tycks
som om Crispinilla har gjort henne en tjänst — hon, som inte kan
förlåta Pomponia för att en man har varit tillräcklig för hela hennes lif.
En »enmanshustru»! I våra dagar i Rom är det lättare alt få en tallrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
