- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
21

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 21 —

lämnade folkhoparna plats för bärstolar, i hvilka man såg kvinnor med
tillgjorda miner eller senatorer och riddare med rynkiga och liflösa
ansikten Befolkningens många munnar upprepade högt deras namn med
hånande eller berömmande tillägg. En del soldater och vakter skredo
med afmätta steg fram bland vimlet och höllo ordning på gatorna. Rundt
omkring hördes grekiska talas lika ofta som latin.

Yinicius, som icke hade varit i staden på länge, såg med en viss
nyfikenhet på denna ofantliga människosvärm och på detta Forum
Romanum, som på en gång behärskade folkens oroliga haf och
öfversväm-mades af dem, så att Petronius, som gissade sin följeslagares tankar,
kallade det »Quiriternas säte — utan Quiriter». Och i sanning, det
ursprungliga elementet var nästan icke möjligt att urskilja i denna hop,
sammansatt af alla raser och nationer. Där såg man etiopier, kraftiga,
ljushåriga män långt uppifrån norden, britter, galler, germaner,
sned-ögda invånare från Lericum, folk från Eufrats och Indus’ floddalar,
med tegelstensfärgadt skägg, syrier från Orontes’ bankar med svarta och
milda ögon, män från Arabiens öknar, förtorkade liksom ben, judar med
sina insjunkna bröstkorgar, egyptier med sina evigt likgiltigt leende
ansikten, numidier och negrer, greker från Hellas, hvilka behärskade
staden likaväl som romarna, men som gjorde det medels vetenskap, konst,
lärdom och slughet. Där syntes greker från öarna, från Mindre Asien,
från Egypten, från Italien, från det närgränsande Gallien. I trängseln
af slafvar med genomborrade öron var det ingen brist på frigifna — en
lat hop, som kejsaren lät roa, underhålla och till och med kläda —
och lösdrifvare, hvilka lockades till den väldiga staden, därför att där
var så makligt att lefva och fullt af löften om rikedom. Där var ingen
brist på folk till salu. Där gingo Serapis’ präster med palmblad i
händerna, präster åt Isis, till hvilkens altare folket offrade mer än åt Jupiter,
Cybeles präster bärande i händerna gyllene majskorn, präster för
noma-diska gudomligheter, dansare från östern med ljusa hufvuddukar,
amulettförsäljare, orrntjusare, chaldeiska siare och slutligen människor utan
sysselsättning, som hvarje vecka kommo till förrådshusen vid Tibern för
att få säd, som slogos om biljetter till Cirkus, som tillbragte sina nätter
i sjukhusen i kvarteren bakom Tibern och under soliga varma dagar i
öfvertäckta pelargångar i Suburras smutsigaste spiskvarter, på bron
öfver floden, eller utanför de storas palats, hvarifrån då och då slafvarna
kastade ut öfverlefvor åt dem.

Petronius var väl känd af dessa massor. Yinicius hörde oupphörligt
»Hic est» (Det är han). De älskade honom för hans frikostighet, men
hans egentliga popularitet förskref sig från den tid, då de fingo veta,
att han talat inför kejsaren mot förordningen att låta halshugga en hel
»familia», d. v. s. alla prefekten Pedanius Secundus’ slafvar, utan
afseende på deras kön och ålder, emedan en af dem i ett ögonblick af
förtviflan dödat delta odjur. Petronius förklarade visserligen offentligt,
att det gjorde honom detsamma, han hade talat med kejsaren alldeles
privat, som arbiter elegantiarum, hvilkens sinne för det sköna sårades
af ett sådant slaktande, som kunde anstå skyter, men icke romare. Icke
desto mindre blef han från den stunden afgudad af alla dem, som varit
upprörda öfver detta mördande. Men han brydde sig ej om deras kärlek.
Han kom ihåg, att hopen på samma sätt hade dyrkat Britannicus, som
blef förgiftad af Nero, och Agrippina, dödad på hans befallning, Octavia,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free