Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 2G —
»Han hade tur,» svarade Petronius, »ty han slapp höra dem, men
jag vill inte förneka, att saken kunde ha slutat olyckligt. Bronsskägg ville
nödvändigt sända en centurion till honom med det vänliga rådet att
öppna sina ådror.»
»Men du, Petronius, skrattade bort det hela.»
»Det är sant, eller snarare icke sant. Jag sade Nero, att om
Orpheus hade fått vilda djur att sofva med sin sång, var Neros triumf
lika stor, då han fått Vespasianus till detsamma. Man får anmärka på
Ahenobarbus, ifall man till en smula kritik fogar mycket smicker. Vår
nådiga kejsarinna, Poppæa, förestår detta fullkomligt.»
»Ack, sådana äro tiderna,» svarade Aulus. »Jag har mist två
framtänder, som slogos ut af en sten, slungad af en britt, och därför talar
jag så här hväsande, men ändå har jag tillbragt min lyckligaste tid i
Britannien.»
»Emedan det var en tid full af segrar,» tillade Vinicius.
Men Petronius, som var rädd att den gamle generalen skulle berätta
om sina krig, bytte om samtalsämne.
»Vet ni,» sade han, »i närheten af Præneste har landtbefolkningen
funnit en död vargunge med två hufvuden, och under en storm vid
samma tid slog blixten ned i ett hörn af Lunas tempel — en
märkvärdig händelse så sent på hösten. En viss Cotta, som har berättat
detta, tillade, att detta tempels präster ha profeterat stadens fall, eller
åtminstone ett stort hus’ undergång, som endast kan afvärjas genom
ovanliga offer.»
Aulus uttalade, då han hörde berättelsen, den åsikten, att sådana
tecken, ej vore att förakta, gudarna måste hafva förtörnats genom ett
öfvermått af gudlöshet. Det låg ingenting underligt i det, och det var
naturligt, att det fordrades försonande offer.
»Ditt hus, Aulus, är ej för stort,» svarade Petronius, »fastän det
bor en berömd man i det. Mitt är verkligen för stort för en sådan
odåga till ägare som jag, fastän det annars har samma omfång. Men
ifall det är fråga om undergången af något så praktfullt som till exempel
domus transitoria, skulle det vara värdt våra offer?»
Plautius svarade ej på denna fråga — en försiktighet, som stötte
till och med Petronius litet, ty med all sin oförmåga att skilja mellan
rätt och orätt, hade han dock aldrig varit någon spion, och man kunde
fullt säkert tala med honom. Han bytte därför återigen om samtalsämne
och prisade Plautius’ boning och den goda smak, som härskade där öfverallt.
»Det är ett gammalt hus,» sade Plautius, »i hvilket ingenting har
förändrats sedan jag ärfde det.»
Då gardinen, som skilde atrium från tablinum var undandragen,
var byggningen öppen från den ena sidan till den andra, så att genom
tablinum och den följande pelarsalen och hallen, som låg bakom den,
blicken gick ända fram till trädgården, som på afstånd såg ut som en
ljus tafla, infattad i en mörk ram. Glada, barnsliga skrattsalfvor hördes
därifrån in till atrium.
»Min general,» sade Petronius, »låt oss på närmare håll få lyssna
till detta friska skratt, som tnan så sällan hör nu för tiden.»
»Gärna,» svarade Plautius och steg upp, »det är min lille Aulus och
Lygia som spela boll. Hvad skrattet beträffar, så tror jag, Petronius,
att vårt hela lif tillbringas i sådan glädje.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
