- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
28

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 28 —

reste han sig, böjde hufvudet, och i stället för det vanliga uttryckssättet
anförde han de ord, med hvilka Odysseus hälsade Nausikaa:

»Jag anropar dig, o drottning, vare sig du är gudinna eller dödlig! Ar du
ett af jordens människobarn, trefaldt välsignad vare din fader och din moder och trefaldt
välsignade dina bröder!»

Den utsökta artigheten hos denne världsman behagade till och med
Pomponia. Lygia lyssnade förvirrad och rodnade, utan mod att se upp.
Men ett ofrivilligt leende lekte kring hennes läppar och i hennes drag
speglades kampen mellan jungfrulig blyghet och lust att svara. Den
senare segrade dock, ty i det hon kastade en snabb blick på Petronius,
svarade hon i ett andedrag, nästan som en inlärd läxa, följande ord af
samma Nausikaa:

»Främling, dålig tycks du ej, däraktig ej heller.»

Därpå flydde hon som en skrämd fågel.

Denna gång kom turen att bli förvånad till Petronius, ban hade
icke väntat sig att få höra Homerus citeras af en flicka, om hvars
barbarhärkomst han förut hört Vinicius tala. Han kastade en frågande
blick på Pomponia, men fick intet svar, ty hon gaf i detta ögonblick
med ett leende akt på den stolthet, som afspeglade sig i hennes makes
ansikte, en stolthet, hvilken han icke kunde dölja. Först och främst
var han fäst vid Lygia som vid en egen dotter och vidare ansåg han,
i trots af sin partiskhet för Rom, hvilken kom honom att dundra mot
grekerna och utbredandet af deras språk, detsamma som höjdpunkten
af umgängeston. Själf hade ban aldrig lärt sig det väl och led i
hemlighet däraf. Han var därför glad att ett svar var gifvet på Homerus’
språk till denne utsökte världsman, som troligen ansåg Plautius’ hus
helt barbariskt.

»Vi ha en grekisk lärare,» sade han till Petronius, »som läser med
min son, och Lygia hör på lektionerna. Hon är endast ett barn ännu,
men vi äro båda mycket fästa vid henne.»

Petronius såg genom löfverket ut i trädgården på de tre personer,
som där spelade boll. Vinicius, som hade lagt åsido sin toga och endast
bar tunikan, kastade bollen, hvilken Lygia, som stod midt emot, med
höjda armar sökte att fånga. Hon gjorde icke vid första åsynen något
djupare intryck på Petronius, hon tycktes honom vara alltför spenslig.
Men från det ögonblick, då han såg henne på närmare håll i triclinium,
tänkte han för sig själf, att Aurora måste varit lik henne. Och han
fann, att hon icke var som andra. Han såg henne och fann allting
förtjusande, hennes rosiga, klara ansikte, hennes friska läppar, de azurblå
ögonen, hennes alabasterhvita panna, hennes mörka rika hår med en
skiftning af korintisk brons, hennes vackra hals och axlarnas nobla form,
hela gestalten, böjlig, smärt, ung med en nyss utslagen blommas hela
friskhet. Hans skönhetsdyrkan väcktes, han såg henne som en bild af
»Våren». I detta ögonblick kom han att tänka på Chrysothemis och
kunde ej låta bli att skratta. Hon tycktes honom med sitt guldpudrade
hår och sina svärtade ögonbryn förskräckligt vissnad — något af ett
rosenträd som fäller sina blad. Och dock afundades Rom honom Chrysothemis.
Så kom han ihåg Poppæa, och denna utomordentliga Poppæa syntes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free