Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 35 —
från det lif de alla lefde där. Och med förvåning tänkte han, att det
måste finnas ett slags skönhet och behag, hvilket han, som jagade efter
sådant, ännu icke funnit. Han kunde icke behålla denna tanke inom sig,
utan sade till Pomponia:
»Jag begrundar i mitt inre hur det kommer sig, att er värld är så
olika den, öfver hvilken Nero härskar.»
Hon höjde sitt milda anlete mot aftonrodnaden och sade enkelt:
»Icke Nero utan Gud härskar öfver världen.»
Det blef tyst ett ögonblick. Nära triclinitim hördes i alléen stegen
af den gamle Plautius, Vinicius, Lygia och lille Aulus, men innan de
hunnit fram, hade Petronius gjort en annan fråga:
»Men tror du då på gudarna, Pomponia?»
»Jag tror på Gud, som är en, rättvis och allsmäktig,> svarade Aulus
Plautius’ hustru.
TREDJE KAPITLET.
»Hon tror på en gud, som är allsmäktig och rättvis,» upprepade
Petronius, då han åter befann sig i bärstolen tillsammans med Vinicius.
»Om Gud är allsmäktig, styr han lif och död, om han är rättvis, sänder
han döden rättvist. Hvarför bär då Pomponia sorgdräkt efter Julius?
Genom att sörja öfver hans död klandrar hon Gud. Jag måste upprepa
delta resonemang för vår Bronsskägg, den apan, eftersom jag anser,
att i logik är jag Socrates’ like. Hvad kvinnan beträffar, håller jag med
om att hon har tre eller fyra själar, men ingen, som är förnuftig. Låt
Pomponia filosofera med Seneca eller Cornutus öfver hvad deras stora
Logos (förnuft) är. Låt dem frammana skuggorna af Xenophanes,
Parmenides, Zeno och Plato, hvilka äro lika oroliga i skuggornas rike som
en bofink i en bur. Jag ville tala med henne och med Plautius om
något annat. Vid den heliga Isis! Om jag sagt dem rent ut hvarför vi
kommo, tror jag att deras dygd skulle ha gjort lika mycket väsen som
en bronssköld under en klubbas slag. Och jag vågade ingenting säga!
Vill du tro det, Vinicius, jag vågade ej! Påfåglar äro vackra fåglar,
men de ha ett för skarpt läte. Jag fruktade ett utbrott. Men jag måste
berömma ditt val. En riktig ’rosenfingrad Aurora’. Och vet du hvad,
hon påminde mig om vår! Icke våren i Italien, där äppelträden äro
glest besatta med en knopp här och där, och olivlundarna blifva grå,
som de voro förut, utan den vår jag såg en gång i Helvetien — ung,
frisk, klart grön. Vid denna bleka måne, jag undrar icke på dig,
Marcus. Men vet, att det är Diana du älskar, ty Aulus och Pomponia
äro färdiga att slita dig i stycken, som hundarna en gång söndersleto
Actæon.»
Vinicius satt tyst utan att lyfta sitt hufvud, sedan började han tala
med en röst, bruten af sinnesrörelse:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
