Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 36 —
»Jag längtade efter henne förr, men nu längtar jag ännu mer. När
jag rörde vid hennes arm, greps jag af lidelse. Jag måste äga henne.
Vore jag Zeus, skulle jag insvepa henne i moln, som han insvepte lo,
eller jag skulle falla ned på henne som regn, liksom han gjorde med
Danae. Jag ville kyssa henne, tills det gjorde henne illa! Jag ville
höra henne ropa af ångest i mina armar. Jag skulle kunna döda Aulus
och Pomponia och bära henne bort till mitt hus. I natt kan jag inte
sofva. Jag skall låta piska en af mina slafvar och lyssna till hans
stönanden —»
»Lugna dig,» sade Petronius. »Du längtar som en timmerman från
Suburra.»
»Jag bryr mig ej om hvad du säger. Jag måste äga henne. Jag
har vändt mig till dig för att få hjälp, men om du ej kan gifva mig
den, skall jag reda mig själf. Aulus anser Lygia som sin dotter, hvarför
skulle jag betrakta henne som slafvinna? Då det ej finns någon annan
utväg, må hon då pryda ingången till mitt hus, må hon bestryka
den med vargister och må hon sitta vid hemmets härd som min
hustru.»
»Lugna dig, dåraktige ättling af konsuler! Vi binda icke barbarer
efter våra triumfvagnar för att taga deras döttrar till hustrur. Inga
öfverdrifter. Finn på enkla, hederliga utvägar och gif mig och dig tid
att tänka efter. Chrysothemis tyckes mig äfven en dotter af Jupiter,
och ändå gifte jag mig ej med henne, på samma sätt som Nero ej tog
Acte till sin hustru, ehuru de kallade henne konung Attalus’ dotter.
Lugna dig! Tänk på, att om hon vill lämna Aulus för din skull, har
han ingen rätt att hindra henne. Kom också ihåg, att du ej ensam
lågar af kärlek, Eros har tändt gnistan hos henne. Jag såg det, och
du skall tro mig. Haf bara tålamod. Alltid reder man sig. Men i dag
har jag funderat för mycket, det tröttar mig. Jag lolvar dig, att jag i
morgon skall tänka på allt detta, och så sant jag är Petronius skall jag
finna på något medel.»
De tego båda.
»Jag tackar dig,» sade Vinicius till sist. »Må lyckan vara dig
bevågen.»
»Haf tålamod.»
»Hvarthän låter du föra oss?»
»Till Chrysothemis.»
»Du är lycklig, som äger den du älskar.»
»Jag? Vet du hvad som nu roar mig med afseende på
Chrysothemis? Jo, alt hon bedrager mig med min frigifne slaf Theokles och
tror, att jag ej märker det. Jag har en gång älskat henne, men nu
intresserar hon mig endast genom sina lögner och sin dumhet. Följ
med mig till henne. Om hon börjar kurtis med dig och skrifver till
dig på bordsskifvan med fingrarna doppade i vin, så blir jag inte
svartsjuk.»
Och han befallde, att båda skulle bäras till Chrysothemis. Men vid
ingången lade Petronius sin hand på Vinicius’ skuldra och sade:
»Vänta! Jag har bestämdt upptäckt en god utväg!»
»Må gudarna belöna dig!»
»Jag har det! Jag svär, att medlet är ofelbart! Vet du hvad,
Marcus!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
