Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 41 —
Aulus gick med långa steg öfver rummets mosaik. I sitt lif hade
han varit med om stora dåd, men aldrig ännu om olyckor, det var
främmande för honom. Den gamle soldaten hade blifvit mer fäst vid
Lygia än han själf visste af, och nu kunde han icke finna sig i tanken
att han förlorat henne. Han kände sig förödmjukad. En hand, som
han föraktade, låg tungt öfver honom, och på samma gång kände ban
att mot dess makt var hans makt ett intet.
Men då han slutligen hade behärskat denna sin vrede, som störde
hans tankar, sade han:
»Jag svär, att Petronius icke har tagit henne ifrån oss för kejsarens
räkning, han vill ej förolämpa Poppæa. Han tog henne således
antingen för egen del eller för Vinicius’. Ännu i dag skall jag taga reda
på det.»
Och snart förde honom bärstolen mot Palatinska kullen. Då
Pomponia blef ensam, gick hon till lille Aulus, som ej upphörde att gråta
efter sin syster och att hota kejsaren.
FEMTE KAPITLET.
Aulus hade rätt, då ban ej trodde att han skulle få tillträde till
Nero. Man sade honom, att kejsaren var upptagen med att sjunga
tillsammans med lutspelaren Terpnos, och att han vanligen ej tog emot
andra än dem han själf befallt dit. Med andra ord, Aulus skulle ej göra
sig besvär att söka få träffa honom hädanefter.
Seneca låg sjuk i feber, men tog dock emot den gamle krigaren
med skyldig vördnad. Då han hört hvarom frågan var, skrattade han
bittert och sade:
»Jag kan endast göra dig en tjänst, ädle Plautius, att aldrig någonsin
visa kejsaren hur ondt det gör mig om dig, eller att jag skulle vilja
hjälpa dig. Ty skulle ban misstänka mig, var då förvissad om, att han
aldrig gaf dig Lygia tillbaka, om också endast för att göra mig emot.»
Han rådde honom ej heller till att gå till Tigellinus eller Vatinius
eller Vitelius. Man kunde möjligen inverka något på dem medels
penningar, kanske vore de också villiga att korsa Petronius’ planer, ty
dennes inflytande försökte de undergräfva, men det vore mest troligt
att de yppade för Nero hur kär Lygia var för Plautius, och i så fall
skulle Nero ännu säkrare besluta att ej lämna Lygia ifrån sig. Den
gamle filosofen talade nu med en bitande ironi, som han vände mot
sig själf.
»Du har tegat, Plautius, du har tegat i många år, och Nero tycker
ej om dem som äro tystlåtna. Hur kunde du stå emot att låta dig
besegras af hans skönhet, hans styrka, hans sång, hans deklamation,
hans körande af stridsvagnar och hans verser? Hvarför prisade du ej
Britannicus’ död, och uppstämde lofsånger till modermördarens ära och
fi. — Från Neros dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
