Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 50 —
omgifva kejsaren, men han är olik dem. Kanske också att du kunde
finna någon, som vore villig att lägga sig ut för dig. Har du ej hos Aulus
sett någon, som står kejsaren nära?»
»Jag har sett Vespasianus och Titus där.»
»Dem tycker Nero ej om.»
»Och Seneca.»
»Om Seneca skulle råda till något, vore det tillräckligt för att få
Nero att handla annorlunda.»
Lygias klara anlete öfvergöts af en varm rodnad.
»Och Vinicius.»
»Honom känner jag ej.»
»Han är släkt till Petronius och nyss hemkommen från Armenien.»
»Tror du, att Nero tycker om honom.»
»Alla hålla af Vinicius.»
»Och skulle han hjälpa dig?»
»Ja.»
Acte smålog ömt och sade:
»Då får du säkert se honom på festen. Du måste gå dit, först och
främst emedan du måste det — endast ett sådant barn som du kunde
tänka något annat. Och vidare, om du vill återvända till Aulus’ hus,
skall du få tillfälle att anropa Petronius och Vinicius om hjälp för att
genom deras inflytande återvända. Om de vore här nu, skulle båda
säga som jag, att det vore dårskap och fördärf för dig att försöka göra
motstånd. Det kunde visserligen hända, att kejsaren ej märkte din
frånvaro, men om han gjorde det och såg, att du vågade motsätta dig hans
vilja, fanns det ingen räddning för dig. Gå, Lygia! Hör du larmet i
palatset? Solen går ned, gästerna komma snart!»
»Du har rätt,» svarade Lygia, »jag följer ditt råd.»
Hur mycken lust att få träffa Vinicius och Petronius det låg i detta
beslut, hur mycken kvinnlig nyfikenhet att en gång i sitt lif få se en
sådan fest och att få se kejsaren, hofvet, den beryktade Poppæa och
andra skönheter samt all denna oerhörda prakt, om hvilken underbara
saker berättades ute i staden, det kunde Lygia ej själf göra sig reda för.
Men Acte hade rätt, och jungfrun förstod det fullkomligt. Det var
nödvändigt att gå, och då sålunda tvång och klara skäl understödde den
hemliga lockelsen, tvekade hon ej längre.
Acte förde henne till sitt eget unctorium för att hjälpa och kläda
henne, och fastän det ej var brist på slafvinnor i palatset och Acte hade
fullt upp af dem för eget behof, beslöt hon dock, af vänskap för den
unga flickan, hvilkens oskuld och skönhet tagit hennes hjärta, att själf
kläda henne. Man märkte genast, att det hos den unga grekinnan, trots
hennes svårmodighet och hennes läsande af Pauli bref, ännu fanns mycket
af den gamla helleniska andan, för hvilken yttre skönhet betydde mer
än något annat på jorden. Då hon hade tagit af Lygia hennes kläder,
kunde hon ej tillbakahålla ett utrop af beundran vid åsynen af hennes
kropp. Hon gick ett par steg bakåt och såg med tjusning på denna
oförlikneliga, vårfagra gestalt.
»Lygia,» utbrast hon till sist, »du är hundra gånger vackrare
än Poppæa.»
Men uppvuxen i Pomponias stela hem, där kvinnorna iakttogo en
sträng blygsamhet, äfven då de voro ensamma med hvarandra, stod nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
