Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— (58 —
deras barn. Det är länge sedan jag började lefva i detta hus, och jag
vet hvad kejsarens vrede vill säga. Nej! Du har icke frihet att fly
härifrån. En utväg återstår: anropa Vinicius, att han återför dig till
Pomponia.»
Men Lygia föll på knä för alt anropa någon annan. Ursus böjde
äfven han knä efter en stund, och båda begynte bedja i kejsarens palats
vid morgongryningen.
Det var första gången Acte bevittnade en sådan bön, och hon kunde
ej ta sina ögon från Lygia, som med lyfta händer och uppåtvändt
ansikte tycktes bönfalla om räddning. Dagens gryning kastade sitt ljus
på hennes mörka hår och hvita peplus och återspeglades i hennes ögon.
Där hon låg på knä, omstrålad af ljus, tycktes hon själf lik ljuset. I
det bleka ansiktet, i de åtskilda läpparna, i dessa uppåtlyfta händer och
ögon låg en öfverjordisk höghet. Acte förstod i detta ögonblick, hvarför
Lygia aldrig kunde bli någon mans älskarinna, inför blickarna af denna
Neros forna favorit drogs liksom åt sidan en flik af den slöja, som
döljer en värld alldeles olik den, hon varit van vid. Det förvånade
henne alt höra bön i ett tillhåll för brott och uselhet. Ett ögonblick
förut hade det tyckts henne, att ingen räddning fanns för Lygia, nu
trodde hon att något oförmodadt skulle hända, att någon hjälp skulle
komma — en hjälp så kraftig, att själfva kejsaren ej skulle ha makt
att hindra den, att någon bevingad här skulle nedstiga från himlen för
att hjälpa jungfrun, eller att solen skulle utbreda sina strålar under
hennes fötter och lyfta henne dit upp. Hon hade hört talas om många
underverk bland de kristna, och nu, då hon såg Lygia bedja, trodde
hon på allt, hon hört berättas om dem.
Slutligen reste Lygia sig med hoppfull ro präglad i sina drag. Ursus
reste sig äfven och stannade invid bänken. Han såg på sin härskarinna
och väntade att hon skulle tala.
Men hennes ögon förmörkades och två stora tårar rullade sakta
ned öfver hennes kinder.
»Må Gud välsigna Aulus och Pomponia,» sade hon. »Jag får ej
bringa olycka öfver dem, därför skall jag aldrig se dem mer.»
Så vände hon sig till Ursus och sade, att nu hade hon ingen i
världen mer än honom, han måste blifva för henne en beskyddare och
fader. De kunde ej söka sin tillflykt i Aulus’ hus, ty då skulle de
nedkalla kejsarens vrede öfver det, men hon ville hvarken stanna hos
kejsaren eller hos Vinicius. Ursus skulle därför taga henne, föra henne
ut ur staden och dölja henne på någon plats, där hvarken Vinicius
eller hans tjänare kunde finna henne. Hon ville följa Ursus hvart som
helst, till och med öfver hafvet, öfver bergen, till barbarerna, där Roms
namn ej hördes och dit kejsarens makt ej nådde. Måtte han taga henne
och rädda henne, han var den ende, som återstod henne.
Lygiern var redo, och som tecken på sin lydnad böjde ban sig ned
för hennes fötter och kysste dem. Men på Actes ansikte, hon, som
väntat sig ett underverk, syntes missräkning. Hade bönen åstadkommit
endast detta’.’ Att fly från palatset vore detsamma som en
majestätsförbrytelse, hvilken måste straffas, och om också Lygia lyckades dölja
sig, skulle kejsaren hämnas på Aulus och Pomponia. Om hon ville fly,
borde hon göra det från Vinicius. Då skulle kejsaren, som ej tycker 0111
att sysselsätta sig med andras affärer, icke bry sig 0111 att hjälpa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
