Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 78 —
Chrysothemis slog honom lätt på armen med sin solfjäder af
påfågelsfjädrar och sade:
»Men jag gjorde intet motstånd, din satyr!»
»Med tanke på min företrädare...»
»Men låg du ej vid mina fötter?»
»Jo, för att sätta ringar på dina tår.»
Chrysothemis såg ofrivilligt ned på sina fötter, på hvilkas tår
verkligen glittrade diamantringar, och hon och Petronius brusto i skratt. Men
Vinicius hörde ej på deras skämt. Hans hjärta slog oroligt under den
syriska prästrock han iklädt sig för att mottaga Lygia.
»De måste ha lämnat palatset,» sade han liksom för sig själf.
»Ja,» svarade Petronius. »Under tiden skall jag berätta Apollos från
Tyana förutsägelser eller den där historien om Rufinus, som jag ej slutade,
jag minns inte hvarför.»
Men Vinicius brydde sig ej mer om Apollo från Tyana än historien
om Rufinus. Hans tankar voro hos Lygia, och fastän han kände, att
det var bättre att mottaga henne hemma än att gå som en ordonnans till
palatset, var han ibland ledsen att han ej gått, af den enkla orsaken, att
ban då fått se henne förr ocli sitta invid henne i den mörka bärstolen.
Under tiden buro slafvar in en trefot, prydd med vädurshufvuden,
och bronstallrikar med kol, på hvilka de strödde myrrha och nardus.
»Nu vika de af mot Carinæ,» sade Vinicius åter.
»Han kan inte vänta, han springer bestämdt och möter bärstolen,
och de komma att gå 0111 hvarandra!» utropade Chrysothemis.
Vinicius smålog tankspridt ocli sade:
»Tvärtom, jag vill vänta.»
Men han vidgade sina näsborrar och flämtade; Petronius ryckte på
axlarna när han såg det, och sade:
»Det finns inte så mycket som för ett uns filosof i honom, och
jag kan nog aldrig göra en man af denne son till Mars »
»Nu äro de i Carinæ.»
Så var det också. Slafvar, som kallades lampadarii, gingo först,
andra, kallade pedisequi, gingo på båda sidor om bärstolen. Atacinus
gick efter, öfvervakande tåget. Men de gingo långsamt framåt, ty
lamporna visade illa vägen på en plats, som ej var upplyst alls. Gatorna
nära palatset voro tomma, här och där gick en enstaka vandrare fram
med en lykta, men längre fram var platsen ovanligt lifligt befolkad.
Från nästan hvarje gränd trängde folk ut, tre och fyra på en gång, alla
utan lyktor, alla i mörka mantlar. Några följde med processionen och
blandade sig med slafvarna, andra kommo i större antal från motsatt
riktning. Några raglade som druckna. Stundom blef det så svårt att
komma fram, att slafvarna måste ropa:
»Gif plats för den ädle tribunen Marcus Vinicius!»
Lygia såg dessa mörka hopar mellan de fråndragna gardinerna ocli
darrade af sinnesrörelse. Än greps hon af hopp och än af fruktan.
»Det är ban! Det är Ursus och de kristna! Nu skall det hända
snart,» sade hon med darrande läppar. »O, Kristus, hjälp! O, Kristus,
fräls oss!»
Atacinus själf, som i början ej märkte den ovanliga lifligheten på
gatorna, blef till sist orolig. Det var något besynnerligt i detta. Från
teten ropades allt oftare och oftare: »Gif plats för den ädle tribunen!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
