- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
81

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 81 —

Från sidorna trängde okända män på i sådan myckenhet, att Atacinus
befallde slafvarna drifva dem tillbaka med klubbor.

Plötsligt hördes ett rop längst fram i tåget. I ett ögonblick släcktes
alla ljus. Rundt bärstolen uppstod förvirring, larm, brottning.

Atacinus såg, att detta helt enkelt var ett anfall, och han blef rädd.
Alla visste, att kejsaren med sin svit ofta gjorde sådana attacker för nöjes
skull i Suburra och andra delar af staden. Man visste, att ibland kom
ban till och med ifrån dessa nattliga äfventyr med svarta och blåa märken,
men den som sålunda försvarade sig var dödens, om han än vore senator.
Högvakten var ej långt därifrån, men vid sådana tillfällen ställde sig
vakten döf och blind.

Emellertid ökades larmet omkring bärstolen, de slogos, kämpade,
kastade hvarandra till marken, trampade på hvarandra. En tanke att
rädda Lygia och sig själf och lämna de andra åt sitt öde, for som en
blixt genom Atacinus, och han drog henne ut ur bärstolen, tog henne i
sina armar och sökte fly undan i mörkret.

Men Lygia ropade: »Ursus! Ursus!»

Hon var hvitklädd och följaktligen lätt att urskilja. Atacinus kastade
just med sin lediga arm sin mantel öfver henne, då fruktansvärda näfvar
fattade om hans hals och på hans hufvud föll en jättelik krossande
tyngd som en sten.

Han föll genast, som en oxe faller på Jupiters altare för slaget af en yxa.

Slafvarna lågo antingen på marken eller hade räddat sig genom att
spridas åt alla håll i mörkret. Endast bärstolen var kvar på stället,
sönderbruten under anfallet. Ursus bar Lygia bort till Suburra, hans kamrater
följde honom och skingrade sig efter hand under vägen.

Slafvarna samlade sig utanför Vinicius’ hus och rådslogo. De hade
ej mod att gå in. Efter en kort öfverläggning återvände de till
stridsplatsen, hvarest de funno några få döda kroppar och ibland dem Atacinus’.
Han skälfde ännu, men efter ett ögonblicks häftiga ryckningar sträckte
ban ut sig och blef orörlig.

De lyfte då upp honom, gingo tillbaka och stannade för andra
gången framför ingången. Men de måste berätta sin herre, hvad som händt.

»Låt Gulo förklara det,» hviskade några röster, »blodet flyter från
hans ansikte liksom från våra, och vår herre älskar honom; det är
säkrare för Gulo än för andra.»

Gulo, en german, en gammal slaf, som hade skött Vinicius, då denne
var liten och som han ärft från sin moder, Petronius’ syster, sade:

»Jag skall tala om det. Men kom ni alla med. Låt inte hans
vrede falla öfver mig ensam.»

Vinicius hade alldeles mist tålamodet. Petronius och Chrysothemis
skrattade, men han gick med hastiga steg fram och tillbaka i atrium.

»De borde vara här! De borde vara här!»

Han ville gå ut och möta dem, men Petronius och Chrysothemis
hindrade honom.

Plötsligt hördes steg vid ingången, slafvarna störtade in i atrium,
stannade hastigt vid väggen, lyfte upp sina händer och började tjuta:

»Å . . . å . . . å!»

Vinicius rusade emot dem.

»Hvar är Lygia’?» ropade han med förändrad och förfärlig röst.

»A . . . å . . . å!»

11. — Från Neros dagar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0083.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free