- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
82

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X - XI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 82 —

Så tog Gulo ett steg framåt, visade sitt blodiga ansikte och utropade,
hastigt och bönfallande:

»Se, vi blöda, herre! Vi ha kämpat! Se, vi blöda! Se, vi blöda!»
Men han hade ej slutat, förr än Vinicius grep en bronslampa och
krossade med ett slag slafvens hufvudskål, så fattade han om sitt hufvud
med båda händerna, for ined dem genom håret och upprepade hest:
»A/e miserum! Me miserum! (Jag olycklige!)»

Hans ansikte blef blått, ögonen vände sig i sina hålor, det kom
fradga ur hans mun.

»Piska dem!» vrålade han slutligen med omänsklig röst.
»Herre! A... å... å! Haf förbarmande!» ropade slafvarna.
Petronius reste sig med ett uttryck af afsmak i sitt ansikte.
»Kom, Chrysothemis,» sade han. »Om du vill se på rått kött, skall
jag låta öppna en slaktarbod på Carinæ »

Och han gick ut ur salen. Men genom hela huset prydt med
murgröna och ordnadt till fest, hördes oupphörligt stönanden och piskornas
hvinande, som varade ända till morgonen.

ELFTE KAPITLET.

Vinicius sof ej denna natt. Hans piskade slafvars tjut kunde ej
stilla vare sig lians raseri eller hans smärta. Han samlade ihop en del
andra tjänare, och fastän natten var långt framliden, stormade han ut
i spetsen för dessa för att söka Lygia. Han genomsökte Esquilinska
distriktet, så Subiirra, Vicus Sceleratus och alla närgränsande gator. Sedan
genomsökte han trakten kring Capitolium, gick öfver Fabriciusbron till
ön, och gick igenom en del af Träns Tiber. Men det var ett förföljande
utan mål, ty han hade ej själf något hopp att finna Lygia, och om han
sökte efter henne, var det egentligen endast för att på något sätt få en
förfärlig natt att gå. Han kom också hem i daggryningen, då
grönsaks-månglarnas kärror och mulåsnor började visa sig i staden, och då bagarna
öppnade sina bodar.

På återvägen gaf han befallning, alt Gulos kropp, som ingen hade
vågat röra, skulle tagas bort. De slafvar, från hvilka Lygia blifvit röfvad,
sände han till fängelser — ett straff som nästan var värre än döden.
Slutligen kastade han sig ned på en bädd i atrium och började förvirradt
fundera öfver hur han skulle finna och taga Lygia.

Att uppgifva henne, att förlora henne, att aldrig få se henne mer,
tycktes honom omöjligt; vid denna tanke fick raseriet makt med honom.
För första gången hade den unge krigarens härsklystna natur mött en
annan, oböjlig vilja, och han kunde ej förstå, hur någon kunnat våga
motsätta sig hans önskningar. Vinicius skulle hellre ha sett hela världen
och Rom falla i spillror än sina planer slå fet. Njutningens bägare hade
blifvit honom frånryckt, just då han skulle föra den till sina läppar,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0084.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free