Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 90 —
honom, men han, Vinicius, hade skrämt och sårat henne, hade väckt
hennes harm. Han kunde söka henne nu med hjälp af kejsarens
soldater, men han skulle veta, alt om Poppæas barn dog, skulle misstanken
falla på Lygia, hvars undergång då vore oundviklig.
Djup rörelse började bana sig väg genom Vinicius’ vrede och sorg.
De orden, att han skulle vara älskad af Lygia, skakade honom i djupet
af hans själ. Han kom ihåg henne i Aulus’ trädgård, då hon lyssnade
till hans ord med rodnande kinder och strålande ögon. Det tycktes
honom då, att hon hade börjat älska honom, och vid denna tanke
be-mäktigades han af en aning om en lycka, hundra gånger större än den
ban hittills begärt. Han kunde ha vunnit henne så småningom och
fått henne att älska sig Hon skulle ha prydt hans dörr med grönt,
gnidit den med vargister, och sedan suttit på fårskinnet vid härden som
hans hustru. Och han skulle ha hört från hennes mun de heliga orden:
»Hvarest du är, Caius, där är jag, Caia». Oeh hon skulle varit hans
för alltid.
Hvarför gjorde han ej så? Han hade varit redo att handla på detta
sätt. Men nu var hon borta, och det var kanske omöjligt att finna
henne; skulle han finna henne, blefve han kanhända orsaken till hennes
död, och gick det icke så, skulle ändå hvarken hon, Aulus eller
Pomponia vara honom bevågna.
Raseri kom åter håren på hans hufvud att resa sig, men nu vände
sig hans vrede icke mot Aulus’ hus eller Lygia utan mot Petronius.
Alltsammans var Petronius’ skuld. Hade han ej varit, skulle Lygia ej
hafva blifvit tvnngen att fly, hon skulle ha varit hans trolofvade, och
ingen fara hade hotat hennes älskade hufvud. Men nu var allt för sent.
»För sent!» Och det tycktes honom att en afgrund öppnat sig för
hans fötter. Acte upprepade som ett eko: »För sent!», hvilket från en
annans mun ljöd för honom som en dödsdom. Men en sak förstod han,
att lian måste finna Lygia, ty eljes skulle något ondt hända honom.
Han svepte helt nedstämd in sig i sin toga och ville gå, utan att
ens taga farväl af Acte, då plötsligt gardinen till ingången drogs åt sidan,
och han såg framför sig Pomponia Græcinas bekymrade ansikte.
Tydligen hade äfven hon hört om Lygias försvinnande, och då hon
antog, att hon lättare än Aulus kunde få träffa Acte, hade hon kommit
för att få höra något af henne.
Men då hon fick se Vinicius, vände hon sitt bleka, fina ansikte
mot honom och sade efter ett ögonblicks tystnad:
»Må Gud förlåta dig, Marcus, för det onda du gjort oss och Lygia.»
Han stod med nedböjdt hufvud och med en känsla af olycka och
skuld, men förstod ej hvad Gud hade att förlåta honom eller kunde
förlåta. Pomponia hade ingen orsak att nämna förlåtelse, hon borde
tala om hämnd.
Till slut gick han, med hufvudet fullt af nedslagna tankar, gränslös
sorg och oro.
På gården och i galleriet stodo hopar af ångestfulla människor.
Bland palatsets slafvar såg man riddare och senatorer, som kommit för
att fråga efter barnets hälsa och för att på samma gång visa sig i
palatset och gifva bevis på sin oro, till och med i närvaro af Neros
slafvar. Nyheten om den gudomligas sjukdom hade tydligen hastigt
spridt sig, ty nya gestalter syntes oupphörligt i portgången, och genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
