Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 92 —
sin berättelse, gaf sig allt mer hän åt sin rörelse, tills slutligen tårar af
sorg och vrede föllo från hans ögon.
Petronius, som ej trott, att den unge mannen kunde älska till en
sådan grad, sade till sig själf, med en viss förvåning, då han såg dessa
tårar af förtviflan:
»O, allsmäktiga härskarinna öfver Cypern, du, Venus allena, stvr
gudar och människor!»
TOLFTE KAPITLET.
Då de stego ur framför Petronius’ bostad, underrättade atriums
dörrvaktare dem om, att ingen af slafvarna återvändt. Han hade låtit
föra mat till dem och gifvit nv befallning att de vid straff af spö noga
skulle gifva akt på alla, som lämnade staden.
»Du ser,» sade Petronius, »att de säkert äro i Rom, och då skola
vi finna dem. Men befall äfven du ditt folk att hålla vakt vid portarna
och skicka dem, som sändes efter Lygia, ty de skola lätt känna igen henne.»
»Jag har låtit sända dem till fängelser utom staden,» sade Vinicius,
men jag skall genast taga tillbaka befallningen och låta dem gå på post.»
Han skref ett par ord på en tafla, öfverstruken med vax, och
lämnade den åt Petronius, som genast lät skicka den till Vinicius’ bostad.
Så gingo de in genom en inre port och började tala, i det de slogo sig
ned på en marmorbänk. Eunice med det guldgula håret och Iras sköto
bronspallar under deras fötter och skänkte i vin ur utomordentligt vackra
krus med smala halsar.
»Har du bland ditt folk någon, som känner denne jättelike lygier?»
frågade Petronius.
»Atacinus och Gulo kände honom, men Atacinus föll i kampen i
går och Gulo har jag dödat.»
»Det gör mig ondt,» sade Petronius, »han har icke endast burit
dig, utan äfven mig i sina armar.»
»Jag hade tänkt frigifva honom,» svarade Vinicius. »Men nämn
inte honom! Låt oss tala om Lygia. Rom är ett haf. . .»
»Ett haf är just ett ställe, där man fiskar pärlor. I dag kunna vi
naturligtvis ej finna henne, ej heller i morgon, men vi skola säkert hitta
henne. Du anklagade mig nyss för att ha gifvit dig dessa råd, men
utvägen var god i sig själf och blef dålig endast då den vändes till
ondo. Du har ju hört från Aulus själf, alt han tänkte resa till Sicilien
med hela sin familj. Då skulle hon ha varit långt ifrån dig.»
»Jag skulle ha följt dem,» sade Vinicius, »och i hvart fall skulle
hon vara utom fara, men nu, om barnet dör, skall Poppæa tro och
öfvertyga kejsaren, att det är Lygias fel.»
»Ja visst. Det oroade mig också. Men den där lilla dockan kan
blifva frisk. Om den skulle dö, skola vi hitta på något sätt att komma
undan.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
