- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
101

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII - XIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 101 —

var trött efter sitt långa besök hos Chrysothemis, och ban längtade att
få sofva snart, men på vägen till sofrummet kom han ihåg — utan att
veta hvarför — att han märkt rynkor vid Crysothemis’ ögon i dag.
Och han tänkte också på att hennes skönhet var mer omtalad i Rom,
än den förtjänade, och att Fonteius Capiton, som hade erbjudit honom
tre gossar från Glazomene för Eunice, ville köpa henne alldeles för billigt.

TRETTONDE KAPITLET.

Nästa morgon hade Petronius knappt slutat kläda sig, förr än Vinicius
fördes in af Tiresias. Han visste att inga nyheter försports från de
posterande slafvarna. Och denna underrättelse gjorde honom än mer
nedslagen i stället för att trösta honom, då den ju ej behöfde vara bevis
för att Lygia ännu var kvar i staden, ty han tänkte, att Ursus kanske fört
henne ut ur staden omedelbart efter det han befriat henne, och således
innan Petronius’ slafvar börjat hålla vakt vid portarna. Det var
visserligen sant, att på hösten, då dagarna blifva kortare, afspärrades portarna
ganska tidigt, men de öppnades också för dem som ville ut, och deras
antal var stort. Det var också möjligt att komma igenom murarna på
andra vägar, väl kända t. ex. för slafvar, som ville fly från staden.

Vinicius hade sändt ut sitt folk till alla vägar ledande till
provinserna samt till vakterna i de mindre städerna med kungörelse att ett
par slafvar flytt och med en noggrann beskrifning öfver Ursus och Lygia
jämte ett löfte om belöning för deras gripande. Men det var ej säkert
att de skulle lyckas finna de flyende, och skulle det lyckas, var det
tvifvelaktigt, om de lokala myndigheterna skulle anse sig ha rättighet
att gripa dem på Vinicius’ enskilda begäran, utan understöd af någon
pretor. Vinicius hade förklädd till slaf sökt Lygia hela dagen förut i
alla stadens delar, men hade ej funnit något spår af henne. Hän hade
visserligen sett Aulus’ tjänare, men de tycktes äfven söka någon, och
detta stärkte honom i hans tro, att det icke var Aulus som tagit henne,
och att den gamle generalen icke visste hvad det blifvit af henne.

När då Tiresias förkunnade för honom, att det fanns en man, som
ville åtaga sig att finna Lygia, skyndade han till Petronius, och den
unge mannen hann knappt hälsa, förr än ban frågade efter främlingen.

»Vi skola genast få se honom,» sade Petronius. »Han ären bekant
till Eunice. Hon kommer strax hit för att ordna vecken på min toga,
och hon skall gifva oss närmare underrättelser om honom.»

»A, hon, som du ville skänka mig i går.»

»Ja, och som du vägrade att mottaga. Jag är dig tacksam för det,
ty hon är den bästa vestiplica i hela Rom.»

Hon kom redan innan han slutat meningen. Hon tog togan, som
låg på en stol inlagd med pärlor, för att fästa den på Petronius’ skuldror.
Hennes ansikte var klart och lugnt, glädje lyste i hennes ögon.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0103.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free