Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 156 —
TJUGUANDRA KAPITLET.
Först då de kommit inom husets dörrar, insåg Vinicius svårigheten
af företaget. Huset var stort, med flera våningar, af det slag, af hvilka
det byggts tusen likadana i Rom med tanke på hvresvinst. Därför voro
de i regeln byggda så hastigt och dåligt, att knappt ett år gick, utan att
en del af dem störtade in öfver dem, som bodde där. De voro
verkliga bikupor, alltför höga och trånga, fyllda med små rum och nästen,
där alltför många fattiga bodde. I en stad, där många gator ej hade
namn, buro dessa hus intet nummer, ägarna uppdrogo inkasseringen af
hyrorna åt slafvar, hvilka, då de ej behöfde uppgifva hyresgästernas namn
för stadens myndigheter, ofta ej hade reda på dem. Att fråga sig fram
till någon af invånarna i ett sådant hus, var ofta mycket svårt,
isynnerhet då det ej fanns någon portvakt.
Vinicius och Croton kommo till en trång, korridorliknande passage,
som bildade ett slags atrium för bela huset, med en fontän i midten,
hvars vatten föll ned i en stenbassäng. Vid alla fyra sidorna voro
trappor, några af sten, andra af trä, som ledde till gallerier, hvarifrån
man kom in i rummen. Det fanns rum på nedra botten också, somliga
stängda med dörrar, andra skilda från gården endast genom förhängen.
Dessa voro till största delen urblekta, trasiga och fläckiga.
Det var tidigt, och på gården fanns ej en lefvande varelse. Det
var tydligt att alla sofvo, utom de, som kommo från Ostranium.
»Hvad skola vi göra, herre?» frågade Croton och stannade.
»Låt oss vänta här, någon måste visa sig snart,» svarade Vinicius.
»Vi böra icke blifva sedda på gården.»
Han erinrade sig Chilos förståndiga råd. Om han haft ett tiotal
slafvar, hade det varit lätt att spärra utgången, undersöka alla rummen
och finna Lygias, och allt detta samtidigt, annars skulle kristna, på
hvilka det säkert ej var brist här i huset, lägga märke till att man
sökte henne. Det var farligt att fråga främlingar. Vinicius undrade,
om det ej vore bättre att gå elter några slafvar. Men just då kom en
man ut från ett aflägsnare rum. Han höll ett såll i handen och
närmade sig fontänen.
Vid första ögonblicket kände den unge tribunen igen Ursus.
»Det är Lygiern,» hviskade Vinicius.
»Skall jag knäcka sönder hans ben nu?»
»Vänta ett ögonblick!»
Ursus märkte ej de två männen, där de stodo i skuggan vid
ingången. Han började lugnt skölja grönsaker i vattnet. Han skulle
tydligen göra i ordning en måltid. Snart hade han slutat skölja
grönsakerna, tog sållet och försvann bakom gardinen. Croton och Vinicius
följde honom i den tron, att de skulle komma direkt till Lygias rum.
Deras förvåning blef stor, då de fingo se, att förhänget icke dolde ett
rum, utan en annan mörk korridor, vid hvars slut låg en liten trädgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
