- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
166

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 166 —

Vinicius endast stirrade och kunde icke tro sina ögon. Hvad han
såg, tycktes honom en dröm, eller feberfantasier, och först efter en lång
stund kunde han hviska:

»Lygia!»

Skålen darrade i hennes händer vid ljudet af hans röst, och hennes
blick uttryckte sorg.

»Frid vare med dig,» svarade hon sakta.

Där stod hon med ansiktet prägladt af medlidande och smärta.
Han endast såg på henne, som för att mätta sin svn med henne, så att
ban, när hon var borta, åter kunde framkalla hennes bild. Han
betraktade hennes ansikte, mindre och blekare än förr, de mörka
hårflätorna, hennes torftiga dräkt, han såg på henne så fast, att hennes
hvita panna började färgas rosenröd under inflytande af hans blick.

Hans första tanke var, hur han alltid skulle älska henne, men sedan
slog det honom, att hennes blekhet och denna fattigdom voro hans
verk — att det var han, som drifvit henne från ett hem, där hon var
älskad och omgifven af alla bekvämligheter, och jagat in henne i detta
osnygga rum och klädt henne i en fattig dräkt af mörkt ylle.

Han skulle ha velat kläda henne i den dyrbaraste brokad, i alla
smycken på jorden. Han skulle ha velat kasta sig ned för hennes fötter,
om han hade varit i stånd att röra sig.

»Lygia,» sade han, »du ville inte, att jag skulle dö?»

»Må Gud återgifva dig din hälsa,» svarade hon mildt

Dessa Lygias ord voro en verklig lisa för Vinicius, som nu så
starkt kände, hur orätt han handlat mot henne. Han glömde, att hennes
ord blott kunde vara en yttring af den kristna läran, han kände endast,
att en älskad kvinna talade, och att det låg en särskild ömhet i hennes
svar, en öfvermänsklig godhet, som skakade honom i djupet af hans
själ. Så som han nyss blifvit matt af plågor, så blef han nu matt af
sinnesrörelse. Ett slags ljuf domning kom öfver honom. Han liksom
föll ned i en afgrund, men fallet var behagligt och han kände sig
lycklig. I detta ögonblick af svaghet tänkte han, att det var en gudinna,
som stod lutad öfver honom.

Emellertid hade Glaucus slutat tvätta såret i hufvudet och betäckte
det nu med en helande salfva. Ursus tog metallskålen ur Lygias händer,
hon gick efter en bägare vin och vatten, som stod i ordning på ett bord,
och förde den till den sårades läppar. Vinicius drack begärligt och
kände stor lindring. Efter förbindningen hade plågorna lämnat honom,
och han återfick fullständigt medvetandet.

»Gif mig mer att dricka,» sade han.

Lygia gick med den tomma bägaren till nästa rum; under tiden
närmade sig Crispus bädden, efter att hafva talat ett ögonblick med
Glaucus, och sade:

»Gud lät dig icke fullborda ditt onda dåd, Vinicius, och ban har
bevarat dig åt lifvet, att du måtte komma till besinning igen. Han,
inför hvilken människan är blott stoft, lämnade dig värnlös i vårt våld,
men Kristus, som vi tro på, bjuder oss att älska våra fiender. Därför
hafva vi förbundit dina sår, och, som Lygia sade, vi skola bedja Gud
att gifva dig hälsan åter. Men vi kunna ej längre vaka öfver dig. Frid
med dig, och öfverlägg 0111 det anstår dig att fortsätta att förfölja Lygia.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0168.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free