Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 165 —
TJUGOTREDJE KAPITLET.
Vinicius vaknade ur sin bedöfning vid känslan af en brännande
smärta. I första ögonblicket förstod han ej, hvar han var eller hvad
som händt. Det susade i hans hufvud, och ögonen voro liksom
beslöjade. Men sä småningom återkom hans medvetande, och snart
urskilde han genom dimman tre män, som böjde sig öfver honom. Två
af dem kände han igen, den ene var Ursus och den andra den mannen,
som han kastat undan, då han tog Lygia. Den tredje var honom
fullständigt främmande. Denne höll hans högra arm och kände på den
från armbågen uppåt mot skulderbladet. Detta förorsakade Vinicius
sådana smärtor, att han trodde det var ett slags hämnd de ville taga
på honom, och han sade mellan sina sammanbitna tänder: »Döda mig!»
Men de aktade ej på hans ord, de tycktes ej ha hört dem, eller hade
de ansett dem vara en yttring af smärta. Ursus bar fram med ett
be-kyniradt men äfven hotande uttryck i sitt barbaransikte en bunt hvitt
tyg, rifvet i långa remsor. Den gamle mannen talade till honom, som
höll Vinicius’ arm:
»Glaucus, är du säker på att såret i hufvudet icke är dödligt".’»
»Ja, ädle Crispus,» svarade Glaucus. »När jag tjänade vid Roms
llotta som slaf, och senare, när jag bodde i Neapel, botade jag många
sår, och med de penningar, jag förtjänade med denna sysselsättning, kunde
jag till sist friköpa mig själf och mina anhöriga. Såret i hufvudet är
helt obetydligt. Då han där» — han gjorde ett tecken åt Ursus med
hufvudet — »tog flickan från den unge mannen, knuffade han honom
mot muren. Den unge mannen sträckte ut armen i fallet, tydligen för att
värja sig, och bröt den, men räddade på så sätt sitt hufvud och sitt lif.»
»Du har haft mer än en af våra bröder i din vård,» tillade Crispus,
och har rykte om dig att vara en skicklig läkare. Därför sände jag
Ursus efter dig.»
»Ursus, som på vägen bekände för mig, att han i går tänkt döda mig!»
»Han erkände det först för mig. Men jag, som känner dig och din
kärlek till Kristus, förklarade för honom, att du icke är förrädaren, utan
det är den okände, som försökt öfvertala honom att mörda.»
»Det var en ond ande, men jag tog honom för en ängel,» sade
Ursus med en suck
»En annan gång skall du berätta mig det, men nu måste vi tänka
på den sårade,» sade Crispus och började sköta Vinicius. Ehuru han
stänkte vatten öfver honom, svimmade likväl Vinicius, men det var en
lycka för honom, ty nu kände han ej smärtan, då armen förbands.
Glaucus lade armen mellan två träribbor, som han säkert och snabbt
band fast, för att hålla armen orörlig. Då armen var förbunden,
återfick Vinicius medvetandet och såg Lygia stå lutad öfver sig. Hon stod
där vid bädden med en skål vatten i händerna, i hvilken Glaucus
doppade en svamp för att fukta Vinicius’ panna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
