Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 176 —
äfven nästan med harm, huru Lygia tryckte sina läppar mot denne mans
hand, han, som såg ut som en slaf.
Men då Lygia åter räckte honom en kylande dryck, lättade han
hennes hand och frågade:
»Då förlåter du också mig?»
»Vi äro kristna, vi få ej hysa vrede mot någon.»
»Lygia,» sade han, »hvem din Gud än är, ärar jag honom, endast
för att han är din Gud.»
»Du skall vörda honom i ditt hjärta, då du kommer att älska
honom.»
»Endast för att han är din,» upprepade Vinicius med svagare röst,
och han slöt sina ögon, ty mattheten öfverväldigade honom igen.
Lygia gick, men kom snart igen och böjde sig ned öfver honom
för att se om han sof. Vinicius kände att hon var där, öppnade ögonen
och log. Hon lade sin hand lätt öfver dem, som för att bedja honom
sofva. En ljuf känsla grep honom. Men snart blef han verkligen svårt
sjuk. Natten föll på, och med den stegrades febern. Han kunde icke
sofva och följde Lygia med blicken, hvart hon gick.
Han föll i ett slags dvala, då han såg och hörde allt som hände
omkring honom, men verkligheten blandades med feberfantasier.
Småningom återfick han klart medvetande och såg sig omkring. Lampan
på den höga pelaren brann matt, men spred dock tillräckligt ljus. Alla
sutto framför elden för att värma sig, ty natten var kylig och rummet
kallt, sä kallt att andedräkten syntes. Midt i kretsen satt aposteln, och
vid hans fötter satt Lygia pä en pall, och vidare Glaucus, Crispus,
Miriam, och vid härden satt Ursus pä ena sidan, och på den andra
Miriams son Nazarius, en yngling med vackert ansikte och långt mörkt
hår, hängande ned ötver skuldrorna.
Lygia lyssnade med blicken lyft mot aposteln, och alla sågo på
honom, då ban med låg röst berättade dem något. Vinicius fattades af
en tanke, som kanske äfven var en följd af oroliga feberdrömmar, att
denne gråhårige man, kommen långt bort ifrån aflägsna stränder, skulle
taga Lygia ifrån honom och föra henne någonstädes bort på okända
stigar. Han var säker på att aposteln talade om honom, kanske
berättade hur han skulle skilja honom från Lygia, ty det tycktes honom
omöjligt att någon kunde tala om annat. Och han samlade sina sinnen
och lyssnade till Petrus’ ord.
Men han hade misstagit sig, ty aposteln talade åter om Kristus.
»De lefva endast i detta namn,» tänkte Vinicius
Den gamle höll på att beskrifva hur Kristus fängslades.
»Krigsknektar och prästernas tjänare kommo för att gripa honom. Då
frälsaren lrågade hvem de sökte, svarade de: ’Jesus af Nazareth.’ Men då
ban sade till dem: ’Det är jag,’ föllo de till marken och vågade icke
lyfta sina händer mot honom. Först efter sedan han frågat än en gång
grepo de honom.»
Han tystnade ett ögonblick, sträckte ut händerna mot elden och
fortfor:
»Natten var kall, som nu, men hjärtat brann inom mig. Sä drog
jag mitt svärd för att försvara honom och skar af örat på en
tempeltjänare. Jag skulle ha försvarat honom mer än mitt eget lif, om han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
