Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIII - XXXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 231 —
jag icke kunde vara alldeles trygg. Låt mig få träffa henne, innan jag
reser, låt mig få fröjda mina ögon vid åsynen af henne, och låt mig få
fråga henne, om hon vill glömma det onda, jag gjort henne, och löna
det med godt!»
Petrus log vänligt och sade:
»Hvem kan neka dig en ren glädje, min son?»
Vinicius böjde sig åter ned öfver Petrus’ händer, han kunde icke
tillbakahålla sitt öfversvallande hjärtas känslor. Aposteln fattade 0111
hans hufvud och sade:
»Frukta icke kejsaren, ty jag säger dig, att icke ett hår skall krökas
på ditt hufvud.»
Han skickade Miriam efter Lygia och för att göra jungfrun en
öfverraskning bad han henne icke säga hvem som var hos dem. Det var
icke långt mellan de båda husen, och efter en stund sågo de mellan
trädgårdens myrtenbuskar Miriam komma med Lygia vid handen.
Vinicius ville springa fram och möta henne, men vid åsynen af denna
’älskade gestalt fick lyckan makt öfver hans styrka, och han blef stående
med bultande hjärta, knappt i stånd att hålla sig upprätt, nu mycket
mer upprörd än då han första gången hörde parthernas pilar hvina 0111
öronen.
Hon kom in helt hastigt och omisstänksamt, men då hon blef
varse Vinicius, stannade hon som fastnaglad vid marken. Hon rodnade
och bleknade och såg förvånad ocli förskrämd på alla de närvarande.
Men rundt omkring sig fann hon endast vänliga ansikten. Aposteln
Petrus närmade sig henne och frågade:
»Lygia, älskar du honom lika högt nu som någonsin förr?»
Det blef tyst ett ögonblick. Hennes läppar började darra, likt ett
barns, som är nära alt gråta och känner, att det gjort något orätt, men
måste tala om det.
»Svara,» bad aposteln.
Då knäböjde hon inför honom, ödmjukt, lydigt, och stammade med
fruktan i rösten:
»Ja, det gör jag.»
I detta ögonblick böjde Vinicius knä vid hennes sida. Petrus lade
sina händer på deras hufvuden och sade:
»Älsken hvarandra i Herren och till hans ära, ty det finnes ingen
synd i er kärlek!»
TRETTIOFJÄRDE KAPITLET.
Under det Vinicius promenerade med Lygia i trädgården, beskref
lian för henne i korta ordalag ur djupet af sitt hjärta detsamma, som
han en stund förut bekänt för aposteln — oron inom honom, de
förändringar, som försiggått med honom, och slutligen den gränslösa längtan,
som kastat skugga öfver hans lif från det ögonblick, då han lämnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
