Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVI - XXXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 24 6 —
i vattnet, den äger andra konungadönien och städer, och trettio legioner,
som bevaka dem, men jag, o Herre, är endast en fattig fiskare. Hur
skall jag börja, och hur skall jag kunna öfvervinna dess ondska?»
Han lyfte sitt gråa, darrande hufvud mot himmelen, och full af
fruktan och förtviflan bedjande och ropande ur djupet af sitt hjärta till
sin gudomlige mästare.
Men hans bön afbröts af Lygia.
»Hela staden står liksom i lågor,» sade hon.
Och solen gick verkligen ned på ett underbart sätt denna afton.
Dess väldiga skifva hade sjunkit halfvägs bakom Janiculum, hela
himlahvalfvet var lysande af ett rödt sken. Från platsen där de stodo,
omfattade Petrus’ blick långa sträckor. Något åt höger sågo de Cirkus
Maximus’ långsträckta murar, öfver dem Palalinska kullens höga palats,
och rakt framför dem, bakom Forum Boarium och Velabrum
Capito-liums högsta tinnar med Jupiters tempel.
Murarna och pelarraderna och templens tak hade liksom drunknat
i all denna guld- och purpurglans. Delar af floden syntes långt borta
som strömmar af blod, och allt som solen sjönk mer och mer bakom
berget, blef skenet rödare och rödare, mera likt llammande eld. Den
växte och utbredde sig, tills den slutligen omfattade de sju kullarna,
hvarifrån den sträckte sig till hela nejden omkring.
»Hela staden tycks stå i ljusan låga,» upprepade Lygia.
Petrus skuggade ögonen med handen och sade:
»Guds vrede hvilar öfver den.»
TRETTIOSJUNDE KAPITLET.
Vinicius lill Lygia:
»Slafven Phlegon, med hvilken jag sänder delta bref, är kristen,
därför skall han vara en bland dem, som skola få sin frihet ur dina
händer, käraste. Han är en gammal tjänare i vårt hus, så att jag kan
skrifva till dig med full trygghet och utan att frukta, att brefvet skall
falla i andra händer än dina. Jag skrifver från Laurentum, där vi ha
rastat till följd af hettan. Otho hade här en präktig villa, som ban
en gång i tiden gaf åt Poppæa, och fastän hon är skild från honom,
fann hon det lämpligt att behålla den storartade gåfvan. Då jag tänker
på de kvinnor, som omgifva mig nu, och på dig, tyckes det mig, att
från de stenar, som Deucalion* kastat, måste det ha uppstått människor
* Det grekiska folkets stamfader. Då Zeus genom en syndaflod ville förstöra
människosläktet, frågade D. oraklet i Delphi, hur ett nytt människosläkte skulle kunna
frambringas, och då han fick till svar, att han och hans maka skulle kasta bakom sig
sin moders ben, trodde han att med des<a ben åsyftades stenarna, såsom varande jordens,
deras gemensamma moders ben. Denna tolkning bekräftade sig äfven, ty de af D.
kastade stenarna blefvo män, och de af hans maka kastade kvinnor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
