Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 264 —
det hafva blifvit hot, och han fruktade att såra sin Gud i ett ögonblick,
då han behöfde hans nåd oeh barmhärtighet. Han förskräcktes vid
blotta tanken därpå, och för att icke låta ens en skugga af hot få insteg
i sitt sinne, började han åter skynda på sin häst, så mycket ifrigare
som de hvita murarna af Aricium, hvilket låg midt emellan Rom och
Antium, nu glänste framför honom i månskenet.
Snart sprängde han förbi Mercurius’ tempel, som stod i en lund
utanför staden. Det var tydligt, att människorna hade reda på olyckan,
ty det var en ovanlig rörelse utanför templet. I det Vinicius red förbi,
såg han en mängd folk på trappan och mellan pelarna. De buro
facklor i händerna och skyndade att ställa sig under gudens beskydd.
För öfrigt var vägen nu icke längre hvarken så ödslig eller fri som
innan han kommit till Ardea. Midt på stora vägen voro hopar af
människor, som hastigt kastade sig åt sidan för den framilande ryttaren.
Från staden kom ljudet af röster. Vinicius stormade in i Aricium, i det
lian kastade omkull och red öfver flera personer på sin väg. Han hörde
öfverallt rop af: »Rom brinner!» »Rom står i lågor!» »Må gudarna
frälsa Rom!»
Hästen var nära att stupa, men tyglad af en fast hand reste den
sig på bakbenen utanför värdshuset, där Vinicius hade en annan häst i
reserv. Slafvar stodo liksom väntande på sin herres ankomst utanför
värdshuset, och på hans befallning skyndade de att hämta en ny häst.
Vinicius fick se tio pretorianer till häst, som tydligen skulle bringa
nyheten från staden till Antium, och skyndade fram till dem.
»Hvilken del af staden är det som brinner?» frågade han.
»Hvem är du?» sporde decurioaen.*
»Vinicius, tribun vid hären och en augustian. Svara, vid ditt
hufvud!»
»Elden bröt ut i bodarna vid Circus Maximus. När vi skyndade
bort, stod stadens centrum i lågor.»
»Och Trans-Tiber?»
»Elden har icke nått Trans-Tiber ännu, men den omfattar nya
delar i hvart ögonblick, med en styrka som ingen kan hejda.
Människorna förgås af hettan och röken, ingen räddning är möjlig.»
I detta ögonblick fördes en ny häst fram. Den unge tribunen
kastade sig upp på hans rygg och sprängde bort. Han red nu mot
Al-banum och lämnade på högra sidan Alba Longa med dess praktfulla
sjö. Vägen, som förde från Aricium, låg vid bergets fot, och horisonten
doldes fullständigt af berget. Albanum låg på dess andra sida. Men
Vinicius visste, att när han nått toppen skulle han se, icke endast
Bo-vila och Ustrinum, där uthvilade hästar väntade honom, utan äfven
Rom. Ty bakom Albanum sträckte sig slätten på båda sidor om Via
Appia, längs hvilken endast vattenledningens hvalfbågar sträckte sig fram
mot staden, och där ingenting stängde utsikten.
»Från toppen skall jag se lågorna,» sade han och började åter
piska på sin häst. Men innan han nått toppen, slog vinden emot honom,
och med den kom en lukt af rök. I samma ögonblick blefvo höjdens
toppar guldfärgade.
»Elden,» tänkte Vinicius.
* Befälhafvaren för en tropp på tio man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
