- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
312

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - L

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 312 —

»Ännu ett ord. Tag ined dig en börs med guldmynt, vapen och
en handfull af dina kristna. Rädda henne!»

Vinicius var redan vid dörren.

»Skicka mig underrättelser genom slafvar,» ropade Petronius.

Lämnad ensam, började han gå af och an bland pelarraderna, som
prydde atrium, och öfvertänkande hvad som händt. Han visste, att
Lygia och Linus återvändt efter branden till sin forna bostad, hvilken,
i likhet med största delen af Trans-Tiber, blifvit räddad. Och detta var
en ogynnsam omständighet, ty eljest hade det varit svårt att hitta dem
bland folkmassan. Petronius hoppades dock, att ingen i palatset visste,
hvar de bodde, och då skulle Vinicius i alla händelser komma före
pretorianerna! Han kom äfven att tänka på, att Tigellinus skulle sträcka
ut sitt nät öfver hela Rom, emedan han ville i ett tag fånga så många
kristna som möjligt.

»Om de icke sända mer än tio man efter henne,» tänkte han, »så
skall den jättelike lygiern krossa dem, och kommer så Vinicius till hjälp,
blir ju utgången gynnsam.»

Han tröstades något vid tanken härpå. Reväpnadt motstånd mot
pretorianerna var visserligen detsamma som krig mot kejsaren. Petronius
visste också, att om Vinicius undkom kejsarens hämnd, skulle denna
hämnd falla på honom själf, men detta bekymrade honom föga. Tvärtom
gladde han sig ät att Neros och Tigellinus’ planer skulle korsas och
beslöt att i det syftet hvarken spara mynt eller folk. I Antium hade
Paulus omvändt många af hans slafvar, oeh han kunde i sitt försvar
för de kristna räkna på deras ifver och tillgifvenhet.

Men Eunices inträde afbröt hans funderingar. Vid åsynen af henne
försvunno alla hans bekymmer och hans grubbel spårlöst. Han glömde
kejsaren, sin onåd hos honom, det depraverade hofvet, förföljelserna mot
de kristna, alltsammans, och såg endast henne. Hon var klädd i en
genomskinlig, lilasfärgad dräkt, som lät hennes jungfruliga linjer skymta
fram, och hon var gudalikt skön. Och i glädjen att känna sig så dyrkad
och själf uppfylld af kärlek rodnade hon djupt.

»Hvad vill du säga mig, käraste?» frågade Petronius och sträckte
ut sin hand mot henne.

Hon böjde sitt guldlockiga hufvud för honom och svarade:

»Anthemios har kommit och frågar, om du vill höra honom?»

»Låt honom stanna, han skall få sjunga för oss under
middagsmåltiden. Vid Paphos’ lundar! När jag ser dig i den där dräkten, tror
jag, att det är Aphrodite själf som har svept om sig ett moln från
himmelen och står framför mig.»

»A, herre!»

»Kom hit, Eunice, omfamna mig och räck mig din mun. Älskar
du mig?»

»Jag skulle icke ha älskat Zeus mer.»

Och hon tryckte sina läppar mot hans med en darrning af lycka.
Men Petronius frågade:

»Och om vi skulle skiljas?»

»Hvad menar du, herre?»

»Frukta icke, jag frågar blott, emedan ingen vet, om jag kanske
icke måste göra en lång resa.»

»Tag mig med dig . . .»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0314.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free