Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 388 —
SEXTIOFÖRSTA KAPITLET.
Det var ännu icke mörkt, när de första människoskarorna började
strömma in i kejsarens trädgårdar. Hopen gick blomsterprydd, i
högtidsdräkt, glad och sjungande, för att se ett nytt, präktigt skådespel.
Kejsaren och Tigellinus ville göra ett snart slut på de kristna och
hindra vidare spridning af de sjukdomar, som från fängelset bredde ut
sig i staden. De hade därför gifvit befallning, att alla fängelser skulle
utrymmas och endast några tiotal fångar lämnas kvar för det sista af
skådespelen.
Hufvud- och sidogångar, som gingo genom täta lundar, öfver
gräsplaner, längs dammar och fält och de stora blomsterrabatterna, voro
alla tätt besatta med beckbestrukna pelare, vid hvilka kristna voro
fastbundna. På högre belägna platser, då icke träd skymde utsikten, kunde
man se hela rader med pelare samt kroppar, prydda med blommor,
myrten och murgröna. Och så stora voro afstånden, att fastän de
närmare pelarna sträckte sig i höjden som skeppsmaster, tycktes de
bortersta som spjut eller käppar nedstuckna i jorden. Åskådarna
förundrade sig öfver att där verkligen funnos så många offer eller
brottslingar, och hur det var möjligt, att små, icke årsgamla barn kunde hafva
varit med om alt sätta eld på staden för att sedan straffas så hårdt.
Emellertid blef det mörkt, de första stjärnorna tindrade redan. Vid
hvarje pelare tog en slaf plats med en fackla i sin hand, och när en
trumpetstöd ljöd, som tecken på alt festen skulle börja, satte ban facklan
till pelarens fot. Från halmen, som doldes under blommorna, slog genast
ut en klar låga, som snart slickade offrens fötter. Och åskådarna
lyssnade till det smärtans skri, som ljöd igenom hela trädgården. De
hårdaste hjärtan förfärades, då barnens rop på sina mödrar emellanåt
skar genom luften, och då de sågo deras små hufvuden falla ned mot
bröstet, när röken kväfvande slog upp emot dem. Hela trädgården var
upplyst, vattnet i dammarna glimmade af ljus, trädens blad lyste röda,
allting syntes så tydligt som vid dagsljus.
Redan vid skådespelets början hade kejsaren visat sig i folkmassan
i ett präktigt fyrspann, draget af fyra hvita hästar. Han var klädd som
till en kapplöpning på cirkus, och dräkten var grön, efter det parti
ban tillhörde. Efter honom följde andra vagnar med hela hofvet,
senatorer, präster i glänsande dräkter, bacchanter, nakna och blomsterprydda,
med vinbägare i händerna. Ilela detta lysande tåg rörde sig framåt,
omgifvet af skaror, som strödde blommor i dess väg, och »Evoe!» klang
genom luften.
Kejsaren, som hade Tigellinus och Chilo vid sin sida, körde själf
sina hästar. Han stod på sin förgyllda vagn, ett hufvud högre än den
bugande folkmassan, med ett leende på läpparna, ban strålade öfver
dem som en gudom, förfärlig men mäktig och befallande. Slutligen,
när han kört fram till en stor fontän i trädgårdens midt, stannade han
fyrspannet och steg ned ibland folket. Han hälsade med rop och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
