Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 418 —
ansågos de doek som fiender till lag och rätt och sparades i fängelserna
för framtida skådespel.
Aposteln Petrus vågade icke på lång tid visa sig i Petronius’ hus,
men en alton förkunnades hans ankomst af Nazarius. Lygia, som nu
kunde gå uppe, och Vinicius skyndade att möta honom och omfamna
hans knän. Han hälsade dem med en rörelse, som ökades än mer
genom vissheten att nu icke många lamm i hans hjord återstodo honom.
Vinicius och Lygia lade märke till, att hans hår blifvit alldeles hvitt;
hans hela gestalt var böjd, och i hans ansikte låg lika mycken smärta
och lidande, som om han själf hade varit utsatt för de plågor, hvilka
drabbat hans lärjungar. Vinicius bönföll honom alt lämna Rom
tillsammans med Lygia, som ju snart skulle resa.
Men aposteln lade sin hand på tribunens hufvud och svarade:
»I mitt hjärta ljuda de orden, som Herren sade till mig vid Tiberiska
sjön: ’När du var ung, omgjordade du själf dina länder och gick hvart
du ville, men när du blifvit gammal skall du sträcka fram dina händer
och en annan skall omgjorda dig och föra dig dit du icke vill.’ Därför
måste jag följa min hjord.»
Och när de stodo tysta, utan att förstå innebörden af hans ord,
tillade ban:
»Mitt arbete här lider snart mot sitt slut. Jag skall icke finna hvila
och vederkvickelse förr än i Herrens hus.»
Och han fortfor:
»Glömmen mig icke, ty jag har älskat er, som en fader älskar sina
barn. Och livad I gören i lifvet, gören det till Guds ära.»
Han lyfte sina darrande händer och välsignade dem, och de tryckte
sig upp emot honom med en förnimmelse af att detta kanske skulle vara
den sista välsignelse, de skulle få mottaga från honom.
Men det var dem förunnadt att få se honom en gång till. Några
dagar senare hade Petronius hotande nyheter att berätta från det
kejserliga palatset. Det hade blifvit upptäckt, att en af kejsarens frigifne
var kristen, och hos honom hade man funnit bref från apostlarna Petrus
och Paulus samt bref från Jakob, Johannes och Judas. Tigellinus hade
vetat förut, att Petrus varit i Rom, men han hade trott, att aposteln
omkommit med alla de tusentals andra offren. Nu var det tydligt, att
dessa kristendomens två ledare voro vid lif och funnos i staden. Det
hade därför beslutats, att de skulle gripas, kosta hvad det ville, ty man
hoppades, att med deras död skulle den hatade sekten blifva utrotad.
Petronius fick veta af Vestinius, att kejsaren själf hade gifvit
befallning om att Petrus och Paulus skulle vara i mamertinska fängelset
inom tre dagar, och hela afdelningar pretorianer genomsökte nu
hvartenda hus i Trans-Tiber.
Då Vinicius fick kunskap om detta, beslöt han att varna aposteln.
På aftonen klädde sig Vinicius och Ursus i skyddande mantlar och
begåfvo sig till Miriams hus, där Petrus bodde. På vägen sågo de många
hus i Trans-Tiber omgifna af soldater, och centurionerna frågade
öfverallt, om man hade sett eller hade reda på Simon Petrus eller Paulus
från Tarsus.
Ursus och Vinicius gingo före soldaterna och kommo i säkerhet
fram till Miriams hus, där de funno Petrus omgifven af en handfull
troende. Bland dem voro äfven Timotheus, Paulus’ medhjälpare, samt Linus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
