Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXVIII - LXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 426 —
morgonen, just sedan han gått, omringat Miriams hus för att söka efter
aposteln. Men på de sinas frågor svarade han endast lyckligt och lugnt:
»Jag har sett Kristus.»
Och samma afton gick han till Ostianska begrafningsplatsen för att
döpa dem, som önskade dopets renande bad.
Därefter gick han dit dagligen, och efter honom följde oräkneliga
skaror. Hvarje martyrs tårar, hvart rop af ångest från arenan tycktes
ha fört till världen nya troende.
Nu förstod Petrus, att hvarken kejsaren eller alla hans legioner
kunde besegra en lefvande sanning — att de icke kunde dränka den i
tårar och blod, och att dess seger nu först skulle börja.
SEXTIONIONDE KAPITLET.
Omsider var timmen slagen för båda apostlarna. Men liksom för
att fullständiga Petrus’ verk blef det honom gifvet att omvända två
själar till och med under fångenskapen. De två soldater, som vaktade
honom i Mamertinska fängelset, mottogo dopet. Därpå kom tortyren.
Nero var icke i Rom vid detta tillfälle. Domen fälldes af Helius och
Polythetes, två frigifna, åt hvilka kejsaren anförtrott styrelsen öfver
staden under sin frånvaro.
Den gamle aposteln hade blifvit tilldelad straffet af korsfästelse.
Nästa dag fördes ban bort upp mot Vatikanska kullen, Soldaterna
förvånades öfver att det samlats stora hopar med människor utanför
fängelset, då Petrus skulle föras därifrån, ty enligt deras åsikt behöfde icke
en så obetydlig mans död — till på köpet en främlings — väcka så
stort intresse. De förstodo icke, att skarorna icke bestodo af nyfikna,
utan af troende, som ville ledsaga aposteln till afrättsplatsen.
På eftermiddagen öppnades slutligen fängelsets portar, och aposteln
trädde ut, omgifven af pretorianer. Solen hade redan börjat sjunka
litet, aftonen var ljus och stilla. Petrus behöfde icke själf bära sitt kors,
han var så gammal, att man trodde, att han icke skulle kunna bära det,
man hade heller icke lagt gaffeln om hans hals, för att icke fördröja
hans steg. Han gick således alldeles fri, och de troende kunde se honom
alldeles fullkomligt.
Stundom, då hans hvita hufvud skymtade fram mellan soldaternas
järnhjälmar, hördes snyftningar bland folkmassan, men dessa upphörde
snart, ty den gamle var så lugn och så hänryckt strålande, att man såg,
att detta sannerligen icke var ett stackars offer, utan en segrare.
Detta var äfven verkliga förhållandet. Den annars så lutande och
ödmjuke fiskaren gick nu rak, nästan högre än soldaterna och full af
värdighet. Aldrig hade någon sett en så kunglig hållning hos honom.
Man kunde hafva trott, att han var en monark, uppvaktad af sitt folk
och sina soldater.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
