Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
per capita. Adeln, som före Kristinas tid var
fåtalig och rik, hade ökats ofantligt genom henne och
envåldskonungarne. Den var numera talrik men fattig.
Ifrån midten af 1600-talet till framåt slutet af
1700-talet följde adelskap vanligen med anställning
vid hären eller flottan i kaptens grad och med
motsvarande civil beställning. Äfven förmögnare
eller mera framstående affärsmän fingo ofta,
sjelfva eller för sina barn, adelig sköld. Till
regeln hörde, att biskopars barn blefvo adlade,
stundom hände detta äfven med domprostars och
universitetsprofessorers. De fleste adelsmän, som
innehade generals- eller landshöfdingeämbeten,
och för öfrigt alla innehafvare af högre tjenster
i staten eller vid hofvet, blefvo friherrar,
riksråden enligt regeln grefvar. För åtnjutande af
de med dessa titlar förenade politiska förmånerna
fordrades en kostsam "introduktion" på riddarhuset. –
Efter kungliga riddarordnars instiftelse (1748)
var adelskapet ej längre den enda offentliga
belöningen åt ämbetsmän m. fl., och nu höjdes
småningom fordringarna på ämbetsrang och personlig
betydenhet för kompetens till adelskap. Vid år 1809
var öfverste-grad eller motsvarande civil beställning
vanliga måttet, och detta höjdes ytterligare under
de tvänne närmast följande årtiondena, till dess
slutligen på 1840-talet adlandet blef och sedan dess
varit en sällsynthet. Sedan 1864 har intet nytt
adelsbref utfärdats. I de ätter, som adlats från
1809, är endast en person i hvarje led adelsman,
efter arf och förstfödslorätt, då deremot i förut
adlade ätter alla den adlades efterkommande fingo
adelskap. Klassindelningen återinfördes af Gustaf
III vid 1778 års riksdag, men upphörde å nyo
1809. Den ytterst fåtaliga andra klassen fick 1778
förstärkning dels af de 300 främsta ätterna i den
tredje, dels af dem, som inom de kungliga ordnarne
fått kommendörsvärdighet, samt dessas ättlingar. Så
uppstodo de s. k. kommendörsätterna. Från 1719
till 1778 och från 1809 till 1866 gällde således
inom riddarhuset endast personlig rösträtt, liksom
ännu på adelsmötet. 1865 d. 7 Dec. då 361 af adeln
röstade för och 294 mot antagandet af vår nu gällande
riksdagsordning, afsade sig adeln sin sjelfskrifna
representationsrätt och upphörde sålunda att vara en
politisk institution eller ett riksstånd. Som enskild
korporation har den nu sin lagbestämda representation
i adelsmötet.
På riddarhuset hafva blifvit introducerade 142
grefliga, 404 friherrliga, 2,339 adliga ätter. Af
dessa qyarlefva för närvarande (1875) 68 grefliga,
164 friherrliga och 688 adliga ätter eller
tillsammans 920. Kring midten af innevarande
århundrade egde adeln en femtedel af Sveriges
jord. – Vid 1789 och 1809 års hvälfningar
förlorade adeln sin rätt att ensam ega frälsejord,
sin företrädesrätt till vissa ämbeten o. s. v.
Efter 1809 har adeln uppgifvit de flesta af sina
återstående privilegier, så att dessa numera
inskränka sig till forum privilegiatum (hofrätt)
i boupptecknings- och förmynderskapsärenden samt
till särskilda bestämmelser om giftomannarätten.
Finlands adel delade i allo den svenskas öden,
till dess Finland skildes från Sverige (1809).
1818 inrättades ett finskt riddarhus, som vid
sidan af en del af de gamla ätterna (t. ex.
Creutz, Cronhjelm, Fleming, Wrede, Ramsay,
Aminoff, Armfelt, v. Essen, Boye, Tavast, Munck,
Lode m. fl.) tid efter annan upptagit de finsk-
ryska administrativa utmärktheterna. Intill 1872
hade 11 grefliga, 51 friherrliga och 244 adliga
ätter der tagit introduktion, men af de grefliga
ätterna hade redan vid sagde tid 2, af de
friherrliga 7 och af de adliga 62 hunnit utdö,
åtminstone på svärdssidan. Genom Landtdagsordningen
af 15/4 1869 har Finlands ridderskap och adel
rättighet sig tillförsäkrad att såsom politiskt
stånd deltaga i lagstiftning och beskattning.
Riddarhus-ordningen af 21/4 s. å. innehåller i
det hela föga annat än gamla traditioner från
svenska tiden. Utom sin "sjelfskrifvenhet" eger
den finska adeln qvar endast få privilegier
(bland andra dock frihet från inkvartering).
Dess rätt att uteslutande besitta säteri och
frälsejord upphäfdes genom en förordning af
2/4 1864.
Upphofvet till Danmarks adel var detsamma som till
Sveriges, nämligen rusttjensten: under de första
Valdemarernas tid fingo de, som åtogo sig denna,
sina gods fria från krigsskatter. Äfven i Danmark
blef adelskapet senare ärftligt, och på 1400-talet
började sköldebref tilldelas jämväl sådana, som
icke innehade jordagods. Sedan 1282, då för första
gången en "haandfæstning" (konungaförsäkran)
aftvangs en dansk konung (Erik Glipping), tillvällade
sig adeln allt flere ståndsrättigheter, tills han
under unionstiden, enligt Sveriges föredöme, fick
sin ständiga representation vid konungens sida i
riksrådet. Genom dettas rättighet att välja ny
konung, hvarmedelst det kunde i handfästningen
föreskrifva honom vilkoren för hans val, lyckades
den danska adeln med tiden samla i sin hand nära
nog all verklig politisk makt, i synnerhet sedan
reformationen hade nedsatt presterskapets inflytande
och i hög grad ökat adelns jordegendom. Under tiden
derefter till 1660, som bär namn af adelsväldets tid,
var det i sjelfva verket adeln, som styrde Danmarks
rike. Ända till början af 1600-talet motsvarade den
danska adeln sin makt genom stora förtjenster om sitt
land, men från nämnde tid förslappades han mycket,
blef sjelfvisk och öfvermodig och sökte undandraga
sig alla bördor till rikets försvar. Efter svenska
krigen 1657–1660, hvilkas för Danmark olyckliga
utgång till en del måste tillskrifvas adeln,
lyckades Fredrik III krossa den gamla adelns
politiska öfvermakt, då han med presternas och
borgarståndets bistånd på riksdagen 1660 ryckte
till sig enväldet. Men sina privata ståndsrättigheter
fick adeln behålla orubbade, och dessa blefvo någon
tid derefter ännu mera tryckande, då Kristian V
till en motvigt mot de gamla familjerna upprättade
en ny högre länsadel af grefvar och baroner (1671).
Denna nya högadel förstärktes nämligen till stor
del af tyskar, och dessa främlingar misshandlade
bönderna, under det de såsom konungens tjenare i
sjelfva verket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
