Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arnim - Arnis, köping i Slesvig. Se Arnæs - Arnkjeldsöre - Arnljot Gelline - Arnmödlingarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han blef till följd deraf i början af 1874 återkallad
från Paris och utnämnd till tyskt sändebud i
Konstantinopel, hvilken plats han emellertid ej
hann tillträda, innan han i Maj s. å. försattes ur
tjenstgöring. Kort derefter inleddles mot honom en
rättegång med anledning deraf, att han från tyska
beskickningens i Paris kansli borttagit en mängd
aktstycken, hvilka man fruktade att han skulle begagna
till sin fördel i de kyrkopolitiska stridigheterna.
Denna rättegång, som till följd af den anklagades
höga samhällsställning och den kännedom man ansåg
sig ega om hans förhållande till furst Bismarck,
väckte ett ofantligt uppseende i hela Europa, slutade
dermed, att A., befunnen skyldig till "förseelse mot
allmän ordning", dömdes till 3 månaders fängelse. Från
Schweiz, dit han sedan begaf sig, utkom i Okt. 1875
en skrift, Pro nihilo, som åsyftade att taga honom
och hans handlingssätt i försvar. A., som ansågs vara
författaren, har med anledning deraf blifvit anklagad
för landsförräderi.
Arnis, köping i Slesvig. Se Arnæs.
Arnkjeldsöre, ett näs på ön Als, vid norra
inloppet till Als-sund. Der stego tyskarna i land,
när de d. 19 Juni 1864 gingo öfver till Als.
c. r.
Arnljot Gelline, jämtländsk stigman, som anträffades
af norrmannen Torodd Snorresson, då denne år 1027,
efter sin misslyckade sändning att åt Olof den helige
utkräfva skatt af jämtlänningarna, irrade omkring
i ödemarkerna. A. beskrifves såsom en högväxt man
i praktfull klädnad. Han hjelpte Olofs män och
sände konungen ett silfverfat som gåfva. Sedan,
då konung Olof 1030 kommit till Stiklastad, infann
sig A. hos honom kort före slaget och erbjöd honom
sin tjenst. På konungens fråga, om han vore kristen,
svarade lian, att han dittills trott på sin egen makt
och styrka samt haft alldeles nog af denna sin tro,
men att han nu ville tro på konungen. På dennes
begäran lät A. döpa sig och ställdes derpå främst
i slagordningen, framför det kungliga märket. Der
stupade han straxt i början af striden. Historien om
honom har blifvit episkt behandlad af Bj. Björnson
i dennes dikt "Arnliot Gelline". - Arnljots bror,
Vikar från Tiundaland, tillhörde besättningen
på Olof Tryggvessons skepp Ormen långe.
r. t.
Arnmödlingarna l. Arnungarna ("Örnungarna") är
namnet på den märkligaste af Norges stormannaslägter
under medeltiden. Som ättens hufvudsäte betraktades
Giske (se d. o.) på Söndmöre; dessutom egde
hennes medlemmar de stora godsen Austråt och
Bjarkö. Stamfadern var, enligt gamla genealogier,
Finvid "den funne", hvilken hade fått sitt binamn
deraf, att han blifvit funnen i ett örnbo, der han låg
insvept i silke. Hans sonson skall hafva varit den
Arnmod jarl, efter hvilken ätten sedan fick namnet
Arnmödlingarna. Dennes son Arne, hvilken omtalas
såsom förste egaren till Giske, lefde på Olof den
heliges tid och var dennes vän och länderman. Äfven
Arnes söner Kalf, Finn, Torberg och Arne spelade en
framstående rol i den tidens historia.
Från de båda sistnämnde härstammade ättens båda
hufvudgrenar, Giske- och Bjarkö-ätterna.
1) Giske-ätten. Torberg Arneson, som var gift
med en dotter till Olof den heliges mäktige
fiende Erling Skjalgsson på Sole, var det oaktadt
denne konung uppriktigt tillgifven, följde honom
i landsflykt och deltog på hans sida i slaget vid
Stiklastad, der han blef sårad. Hans dotter Tora
blef 1047 gift med Harald Hårdråde och derigenom
stammoder till den följande konungaätten. Af
hans söner föll Eystein Orre 1066 i slaget
vid Stanfordbridge. Den andre sonen, Ögmund, blef
fader till Skofte, den förste norske korsfararen,
hvilken under sitt korståg dog i Rom 1103. Dennes
son, Pål Skoftesson, hade en mycket praktälskande
hustru, Ragnhild, men spelade ingen framstående rol
i det offentliga lifvet; deremot var Påls son,
Nikolaus Kufung (d. 1217), en mycket betydande
person under de inbördes striderna. Han utmärkte
sig för en synnerlig trofasthet mot Magnus Erlingsson,
men drog sig vid dennes död, 1184, sannolikt
alldeles tillbaka från det politiska lifvet.
I Kufungs ställe framträdde nu hans son Pål Flida,
som bl. a. var en anhängare af Skule Jarl. Påls son,
Peter, stod på Håkan Håkanssons sida, ehuru han också
var misstänkt att hysa sympatier för hertig Skule.
Giskeätten utdog 1265 med Peters son Nikolaus.
Med hans dotter Margareta, som var gift med Bjarne
Erlingsson, gick Giske gård öfver till den yngre
Bjarkö-ätten.
2) Bjarkö-ätten. Arne Arnesson var liksom
brödren Torberg en trofast anhängare till Olof den
helige, oaktadt också han var gift med en dotter
till Erling Skjalgsson. Då Olof återkom till
Norge, slöt sig A. till honom och blef svårt sårad
i slaget vid Stiklastad. Hans son Jon äktade en
dotter till Tore Hund och ärfde derigenom dennes
stamgods Bjarkö. Jons son var den från Magnus
Barfots sista Irlandståg (1103) bekante Vidkunn
Jonsson, hvilkens son Erling under de inbördes
krigen tillhörde Magnus Erlingssons parti.
Dennes son Vidkunn Erlingsson blef vid 18 års ålder
(1183) dödad af Sverres anhängare. Med honom utdog
ätten, och Bjarkö gick genom hans syster Ragnas
giftermål öfver till lagmannen i Hålogaland
Bjarne Mardsson. Från dem härstammade "den
yngre Bjarkö-ätten", som sedermera äfven ärfde Giske.
3) Kalf Arnesson och Finn Arnesson stiftade inga
särskilda grenar af ätten, men spelade deremot
så mycket mer framstående roller i historien.
Liksom fadern och bröderna började Kalf med att vara
konung Olofs anhängare och hade också denne att
tacka för att han genom gifte med enkan efter Ölve
på Egge kom i besittning af dennes gård. Sedermera
slöt han sig emellertid till Olofs fiender, var i
slaget vid Stiklastad, der hans tre bröder kämpade på
konungens sida, en af bondehärens anförare och skall
sjelf hafva tillfogat konungen ett af de tre sår,
som blefvo hans bane. Kalf blef dock snart missnöjd
med det danska herradömet och förenade sig med Ejnar
Tambaskälfvaren om att fördrifva den danske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
